Förkristna gudinnor och goda fredagar
I dag infaller långfredagen år 2024, vilket som bekant inträffar under påsken. På engelska används dock helt andra termer för dessa högtider: Good Friday respektive Easter (i likhet med andra högtider skrivs de på engelska med stor begynnelsebokstav). Hur har dessa skillnader uppkommit i två närbesläktade språk?
Långfredag är enligt Svensk ordbok belagt sedan 1200-talets Västgötalag (langa freadagher på fornsvenska). Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) citerar en 1700-talskälla som hävdar att namnet syftar på att ”den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare” samt på att ”Gudstiensten, tillika med Fastan, [då hölls] längre, än på andra dagar”. Även termen Good Friday har ett kyrkligt ursprung. Det har ibland hävdats att good i detta uttryck är en missuppfattning av ordet God. Den troliga förklaringen är dock att det rör sig om en äldre betydelse av adjektivet good, som kunde ställas före namnet på en dag eller högtid för att markera att den var av vikt för kristen religionsutövning. Good Friday betyder alltså ursprungligen ungefär ’helig fredag’.
Påsk och Easter har helt olika ursprung. Svenskan har lånat in ordet påsk från medeltidslatinet, men ursprungligen kommer det från hebreiskans pesah (jämför även arameiskans pisha), som syftar på den judiska högtid som på engelska ofta kallas Passover. Denna högtid firas till minnet av uttåget ur Egypten. (Den engelska termen kommer antagligen av att Gud enligt Andra Mosebok meddelade Moses att den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem skulle dödas av Guds ängel, som dock skulle passera förbi de hem vars dörrar smorts in med blod från ett lammoffer.) Jesus kommer enligt evangelierna till Jerusalem för att fira just denna högtid. I likhet med många andra europeiska språk använder svenskan alltså ett ord som från början syftar på en judisk högtid för att beteckna en kristen dito.
Easter däremot har inget med vare sig kristen eller judisk tro att göra. Den fornengelske munken och historikern Beda hävdar att namnet på högtiden kommer från en förkristen gudinna vid namn Eostre. Eostre firades runt vårdagjämningen; anglosaxarna döpte även månaden Eastermonaþ, som ungefär motsvarar dagens april, efter Eostre. Under lång tid var Bedas notis det enda belägget för gudinnans existens, och vissa forskare har rentav spekulerat i att han skulle ha hittat på bakgrundshistorien till påskens engelska namn. Det förefaller dock något osannolikt att en munk skulle ha uppfunnit en förkristen gudinna som förklaring till namnet på en kristen högtid. Ytterligare indirekt stöd för Bedas förklaring finns i ett antal inskriptioner som hittades i nuvarande Tyskland på 1950-talet. Inskriptionerna, som är från 100- eller 200-talet e.Kr., nämner gudinnor med besläktade namn som dyrkades på den europeiska kontinenten. (Påsk heter också fortfarande Ostern på tyska.)
Om Beda hade rätt var Eostre med stor sannolikhet ursprungligen en gryningsgudinna; ordet Eostre har antagligen samma ursprung som väderstrecket öster, där solen går upp. Ord med samma ursprung återfinns i sin tur i en mängd andra indoeuropeiska språk, bland annat som latinets aurora, som syftade både på gryningen och på dess gudinna. Det är onekligen fascinerande att man hamnar i forntida språk oavsett om man utgår från engelsk Easter eller svensk påsk!
Johannes Gehrts konstverk Ostara från 1901. (Ostara är den fornhögtyska versionen av Eostre.) Som sig bör åtföljs Eostre av gryningsljuset (och av en påskhare!) under sin luftfärd, medan hon iakttas av germanska beundrare på marknivå.