Svenska attityder till accenter
En värdefull rapport från Språkrådet, författad av Ellen Bijvoet, har nyligen publicerats av Institutet för språk och folkminnen. Rapporten, som har titeln Uppfattningar och uppskattningar av ”svenska med något utländskt”: En studie om attityder till brytning och förortsklang i Sverige, belyser en viktig men ofta förbisedd del av hur accenter fungerar. Hur vi reagerar på en viss accent avgörs i stor utsträckning av våra attityder till dem som vi tror talar med accenten.
Som titeln antyder rör rapporten inte våra attityder till traditionella regionala accenter (som min egen gotländska), utan attityder till accenter som förknippas antingen med andra förstaspråk än svenska eller med så kallad förortssvenska. Undersökningen handlar inte heller om förmågan att förstå accenter; de inspelningar som bedöms är samtliga på helt förståelig svenska. Det finns alltså ingen möjlighet för dem som besvarat frågorna att hävda att de inte gillar en viss accent för att de inte förstår den; det rör sig om rena attityder.
Tidningsläsare har kanske redan tagit till sig ett resultat av studien som uppmärksammats i några notiser i dagspressen, nämligen att svenska med engelsk, finsk eller tysk accent står högt i kurs här i landet. Det finns dock mycket annat läsvärt i rapporten, och jag tänkte därför ägna detta blogginlägg åt att göra några nedslag i den; men jag rekommenderar alla intresserade läsare att ta till sig den i dess helhet (den är gratis att ladda ned). Bland annat finns det massor av värdefull information att inhämta om enskilda språk och om skillnader mellan svenska befolkningsgruppers attityder till olika accenter. (Spoiler alert: män och sverigedemokrater har mer negativa attityder till accenter i allmänhet.) Flera läsvärda intervjuer med dem som lånat ut sina accenter till studien har också inkluderats.
Ett av de mest glädjande resultaten av studien är att svenskars tolerans mot accenter från andra förstaspråk än svenska har ökat sedan slutet av 1990-talet. (Jag förkortar det långa begreppet ”accenter från andra förstaspråk än svenska” till förstaspråksaccenter nedan.) För c:a 25 år sedan tyckte mellan 14 och 86 procent av de tillfrågade att det var acceptabelt att företrädare för olika yrkesgrupper talade begriplig ”svenska med utländsk brytning”; spannet berodde på vilket yrke det rörde sig om (t.ex. 86 procent beträffande en snickare men bara 23 procent för en statsminister). Siffrorna för 2020-talet är mellan 55 och 95 procent. Dels har toleransen ökat, dels har den blivit mindre beroende av yrkestillhörigheten hos den som använder accenten. Även svenskars uppfattning om utrikesföddas svenskkunskaper är mer positiv nu än på slutet av 1990-talet.
Hur är det då med det omvända, alltså svenskars kunskaper om förstaspråksaccenter? Lite sådär, visar det sig, och här finns det också lite fler oroväckande resultat. De tillfrågade är ganska dåliga på att identifiera andra förstaspråksaccenter än engelsk, finsk och tysk när de får höra inspelningar av talprov. Dessa tre anses också lättast att förstå, och talarnas personliga egenskaper och utbildningsnivå bedöms mest positivt. Respondenterna är någorlunda på att identifiera förortssvenska, vilket i sig är positivt, men här finns det även anledning till oro. Många respondenter tror nämligen att de två talarna av förortssvenska i inspelningarna har tillbringat max tio år i Sverige (baserat, får man förmoda, på just deras accent; någon annan information finns ju inte att tillgå). Men många som talar förortssvenska i dag har i själva verket svenska som förstaspråk (det är alltså inte en förstaspråksaccent utan en svensk accent). Resultatet visar därmed att en förortssvensk accent kan få omgivningen att underskatta talarens kunskaper såväl i svenska som om Sverige.
Även när det gäller arabiska är ett av resultaten oroväckande. Den vanligaste felaktiga gissningen beträffande en förstaspråksaccent är att talarens förstaspråk är arabiska, vilket kanske är en effekt av att det bor många arabisktalande i Sverige: om man inte kan identifiera en förstaspråksaccent gissar man måhända därför på den arabiska. Problemet är att de respondenter som felaktigt gissat att en förstaspråksaccent är arabisk bedömer talaren mer negativt än de respondenter som korrekt identifierat att samma inspelning är på persisk, polsk eller spansk förstaspråksaccent gör. Resultatet indikerar att vissa svenskar har negativ inställning till arabisktalande; det är ju precis samma person som har spelat in precis samma svenskspråkiga text oavsett om svenska lyssnare tror att hen talar t.ex. spanska eller arabiska som förstaspråk. Attityder till språk är egentligen attityder till dess talare (språk i sig har som bekant vare sig utbildning eller personliga egenskaper).
Häri återfinns också nyckeln till ett annat viktigt resultat i studien: de som ofta interagerar med personer som talar svenska med förstaspråksaccent eller förortssvenska i privata sammanhang bedömer också dessa accenter mer positivt. Det är bara att hoppas att sådan interaktion blir en vanligare företeelse i framtidens Sverige. Språkrådets rapport om våra attityder är en viktig källa till eftertanke i det avseendet.