Samuel Johnsons ordbok fyller år!
Dagens datum, den 15 april, för 268 år sedan var en stor dag för engelsk lexikografi. Då publicerades nämligen Samuel Johnsons Dictionary of the English Language, som skulle förbli den mest inflytelserika ordboken över det engelska språket i över 150 år. Det var först när den kompletta New English Dictionary (ursprunget till dagens gigantiska och kontinuerligt reviderade Oxford English Dictionary) gavs ut 1928 som Johnsons Dictionary of the English Language definitivt upphörde att fungera som en ordbok för allmänt bruk och i stället kom att ses som ett historiskt dokument. Så sent som 1891 publicerades ordböcker som i viss mån baserades på Johnsons verk (med en rad uppdateringar och tillägg).
Samuel Johnson avmålad av Joshua Reynolds 1772. Porträttet är antagligen något av en skönmålning; Johnsons ansikte var ärrat eftersom han opererats för skrofler (en form av tuberkulos som sätter sig på lymfkörtlarna) som barn. Public Domain.
Det är en ganska utbredd missuppfattning att Johnsons Dictionary of the English Language var den första engelska ordboken. För det första hade det funnits tvåspråkiga ordböcker (i allmänhet från engelska till latin eller tvärtom) under en längre tid; för det andra publicerades så tidigt som 1604 den första enspråkiga engelska ordboken som vi känner till, John Cawdreys A Table Alphabeticall.
Cawdreys ordbok fick ett antal efterföljare under 1600-talet och det tidiga 1700-talet. Under denna tid växte ordböckernas omfång nästan organiskt genom vad vi i dag skulle tycka var solklara plagiat: man tog innehållet i föregångarna, reviderade det en smula och lade till lite eget material. Innehållet fokuserade vanligen på ord som många läsare förväntades sakna kunskap om, i synnerhet de många lånord från latinet som börjat användas i engelskan under och efter renässansen. Vissa nymodigheter letade sig in efterhand: man började – mer eller mindre framgångsrikt – spekulera kring ords ursprung (etymologi); vissa slang- och dialekttermer medtogs i ordböckerna; och uppgifter om betoning och ordklasstillhörighet tillfogades. ”Vanliga” engelska ord var de sista som kom in i ordböckerna; här var det främst böcker vars huvudsakliga mål var att diskutera och reformera engelskans stavning (ortografi) som var föregångare.
Varför har då Samuel Johnsons ordbok kommit att få en sådan särställning? Kanske var det för att han representerade kulmen av all denna utveckling. Även om han inkluderade material från sina föregångare gjorde han det på ett ganska självständigt sätt, och han refererade också till tidigare ordböcker. Hans ordbok var dessutom ett uttalat försök att representera hela det engelska ordförrådet (mellan 1560 och 1660, och med vissa undantag som dessutom specificeras, såsom svärord och specialisttermer). Definitionerna av de ord som inkluderades var baserade på (någorlunda) genomtänkta principer. En viktig nyhet var även att posterna åtföljdes av citat från respekterade litterära källor, vilka visade hur orden faktiskt hade använts.
Men Johnsons mål med projektet var kanske huvudorsaken till hans ordboks framgång: han ansåg att det var hans plikt att fastslå vad som var acceptabelt språkbruk och att (i görligaste mån) förhindra språkförändring. Dagens språkpoliser som fördömer vad som uppfattas som nya, felaktiga användningar av ordpar som de och dem eller var och vart i svenskan skulle känna igen sig. Nu fungerade inte Johnsons taktik helt och hållet: språk förändras oavsett vad ordboksförfattare tycker, och flera av de ord som Johnson fördömer, t.ex. clever, lever vidare i högönsklig välmåga i engelskan. Men hans preskriptiva ansats uppskattades mycket av 1700- och 1800-talets skribenter, som ofta var på jakt efter en vägvisare till oantastligt språkbruk.
Alla Johnsons etymologier och definitioner var förvisso inte objektiva och korrekta. Definitionen av patron, ’beskyddare’, som ’en som tolererar, stöder eller skyddar. Ofta en usling som stöder genom fräckhet och får betalt i smicker’, är antagligen påverkad av Johnsons dåliga relation till greven av Chesterfield. Johnson hade försökt få uppbackning av greven under arbetet med ordboken, men fick draghjälp av densamme först när projektet nästan var fullbordat. Även skottarna får sig en törn i definitionen av oats ’havre’ som ’ett sädesslag som i England vanligtvis ges till hästar men i Skottland föder befolkningen’!
Det var inte heller så att inget hände mellan 1755 och 1928. Noah Websters ordbok över amerikansk engelska från 1828 har t.ex. haft enorm betydelse för amerikansk stavning (hans namn lever också fortfarande kvar i Merriam-Websters ordböcker).
Sammantaget framstår dock Johnsons prestation som imponerande med tanke på att engelskan, till skillnad från t.ex. franskan och svenskan, aldrig haft en akademi som tagit på sig den officiella uppgiften att normera ords stavning, definitioner etc. Johnson kom för många att få en liknande särställning som en sådan akademi åtnjuter. Vad man än må tycka om hans åsikter förtjänade han otvivelaktigt den magisterexamen Oxford gav honom strax innan ordboken gavs ut (han hade studerat vid samma universitet tidigare men tvingats lämna Oxford p.g.a. brist på pengar).