Konferensrapport från 22-ICEHL
Jag är nyss hemkommen från den 22:a konferensen i serien ICEHL (International Conference on English Historical Linguistics). ICEHL är den största konferensen om engelskans historia, så det var en ynnest för oss språkhistoriker att åter få träffas IRL (in real life; den förra konferensen i serien blev p.g.a. pandemin ett digitalt arrangemang av Leidens universitet – mycket värdefullt, men inte samma sak). Denna gång styrdes kosan mot Sheffield i södra Yorkshire, i närheten av Englands kuperade och oerhört vackra Peak District.
Skulpturen Allen the Peregrine vakade över entrén till konferenslokalen. Ursprungligen skapade skulptören Jason Heppenstall Allen för att fira invigningen av Sheffields IKEA-butik, men den flyttades till sin nuvarande plats bl.a. eftersom livs levande pilgrimsfalkar häckar i byggnaden intill. Namnet (och kopplingen till IKEA) kommer sig av att skulpturen består av tusentals insexnycklar, vilka ofta benämns allen keys på engelska.
Som vanligt bjöd konferensen på ett stort antal föredrag på vitt skilda teman, som jag bara kan återge ett mindre axplock av här. Bland de ämnen som togs upp av flera forskare var utvecklingen av engelskans ng-ljud /ŋ/ (det sista ljudet i ord som ring), olika historiska stavningssystem, språket i den engelska 1100-talstexten Ormulum och grammatikalisering, d.v.s. den process som får ”vanliga” ord som substantiv och verb att bli grammatiska markörer. (Ett svenskt exempel på grammatikalisering är kommer att, som i Jag kommer att stanna i Uppsala; kommer har här förlorat sin rörelsebetydelse, eftersom det kombineras med stanna, och blivit en ren framtidsmarkör.)
Särskilt glädjande för mig var att många av föredragen fokuserade på historiska språkanvändare som fått föga uppmärksamhet i traditionella beskrivningar av engelskans utveckling. Man kunde få reda på mycket om språket som användes av hittills mer eller mindre outforskade grupper såsom karibiska handelsfarare, gruvarbetare och fattiga språkanvändare som tvingades skriva till sina hemförsamlingar för att be om ekonomiska bidrag. Sådan kunskap är mycket viktig för att skapa en mer fullständig bild av engelskans utveckling. Språkhistoriker är nämligen nästan helt beroende av skrivna texter, eftersom man inte kunde spela in tal förrän mot slutet av 1800-talet. Detta medför att våra slutledningar om dåtidens engelska i hög grad baserats på texter som producerats av välbesuttna, skrivkunniga och manliga individer (eftersom skrivkunnighet i hög grad varit förbehållen män under en stor del av historien). Alla försök att bredda kunskapsbasen är således ytterst välkomna. (Föreställ er att försöka teckna en historia över användningen av svenskans de och dem under 1900-talet utan att veta att de flesta svensktalande uttalar dessa ord likadant och ni kommer att förstå svårigheterna.)
Mitt eget blygsamma bidrag om hur den formella prepositionen upon (f.ö. antagligen ett skandinaviskt lån; jämför svenskans uppå) gradvis ersattes av on verkar dessutom ha fallit i god jord. Nästa konferens i serien blir i Milano, så om två–tre år är det dags att damma av turistitalienskan!