Den gröna öns engelska
Jag har nyligen fördjupat mig i den utveckling som gjort att Irland i dag huvudsakligen är ett engelsktalande land (även om dess första officiella språk alltjämt är iriska, inte engelska). Detta språkskifte från iriska till engelska ligger till grund för det här inlägget, som även kommer att helt kort behandla några grammatiska egenskaper hos den irländska engelskan.
Först en liten brasklapp: när jag skriver Irland, irländare och irländsk nedan avser jag huvudsakligen den del av ön som nu utgör republiken Irland. Nordirland har en annan språklig historia, främst p.g.a. att denna del av ön blev föremål för betydande migration från Skottland. (Den engelska som talas av många nordirländare påminner än i dag mycket om skotsk engelska.)
Vid 1800-talets början var iriska fortfarande förstaspråk för den stora majoriteten irländare. Medan engelskan tillhör den (väst)germanska språkgruppen är iriska ett keltiskt språk; båda är delar av den stora indoeuropeiska språkfamiljen, men de är alltså inte särskilt nära släkt (engelskan och svenskan står varandra betydligt närmare). Keltiska språk hade dominerat på de brittiska öarna innan germanerna tog sig dit på 400-talet men hade gradvis trängts undan av engelskan sedan dess. Nu var turen kommen till Irland. Ett antal faktorer gjorde att just 1800-talet blev tiden då takten i språkskiftet accelererade.
Till att börja med diskriminerades iriskan kraftigt; den var bl.a. förbjuden i offentliga sammanhang. Dessutom var katoliker, vilka utgjorde den stora majoriteten irisktalande, utestängda från politiskt inflytande. Engelskan hade därmed en starkt priviligierad ställning. Till detta kom dess potentiella ekonomiska fördelar – utan att tala engelska var det på grund av diskrimineringen i praktiken omöjligt att avancera socialt.
Efter att katolikerna fått sina medborgerliga rättigheter år 1829 infördes ett system av så kallade nationella skolor på Irland. Eftersom undervisningsspråket var engelska påskyndade skolorna skiftet från iriska till engelska.
Dessutom fick den stora svälten under perioden 1845–1852 (på engelska the Great Famine eller the Great Hunger; på iriska an Gorta Mór) också stora språkliga konsekvenser förutom de katastrofala följderna för öns befolkning. Hungersnöden är en så avgörande händelse i irländsk historia att den förtjänar mycket mer utrymme än det finns plats för här, men jag ger en mycket kort redogörelse.
Den direkta orsaken till den stora svälten var potatispest orsakad av oomyceten Phytophthora infestans. Pesten drabbade potatis även på andra håll, men eftersom Irlands fattiga befolkning var helt beroende av potatis för sin överlevnad dominerade denna gröda odlingslandskapet fullständigt, och konsekvenserna blev mer därmed också mer långtgående där. Potatisen ger mer näring (i kalorier) per landyta än vete (och innehåller även bl.a. C- och B6-vitamin); den kan också odlas på land som inte är lämpligt för veteodling.
Till detta kom en orättvis jordfördelning där en stor del av marken som odlades hade engelska ägare som sällan eller aldrig besökte Irland, utan såg sina ägor som en ren hyresinkomst utan hänsyn till befolkningens omständigheter. Inkomsterna samlades in av mellanhänder som ofta skodde sig på processen. Eftersom öns befolkning ökat kraftigt fram till den stora svälten sjönk den genomsnittliga landlottens storlek gradvis, vilket skapade en ond cirkel där potatisen blev den enda gröda som gjorde det möjligt för många att överleva. När potatispesten fick en stor del av potatisskörden att ruttna bort kunde lantbrukarna inte betala de höga hyrorna och vräktes. Landägarna och den brittiska regeringen gjorde föga för att underlätta situationen, vilket utgör ett mörkt kapitel i de brittiska öarnas historia. Attityderna präglades av tron på laissez-faire-ekonomi utan att det politiska styret skulle lägga sig i och tal om guds vilja och om att irländarna själva var ansvariga för sin situation. Bland annat tilläts fortsatt matexport från Irland; det fanns alltså föda att tillgå på ön, men den var utom ekonomiskt räckhåll för de svältande.
Svälten var som allra värst i de västra delarna av ön, där iriska fortfarande dominerade; det var alltså främst irisktalande som svalt ihjäl. Av dem som överlevde emigrerade över 2 miljoner irländare i hopp om ett bättre liv annorstädes; många for till USA eller Australien, men ett antal flyttade också till Storbritannien. (Det faktum att kunskaper i engelska var nödvändiga för emigranterna påskyndade ytterligare språkskiftet till engelska.) Det finns beräkningar som uppskattar att Irlands befolkning minskade med 25 procent på bara 30 år, mellan 1841 och 1871, genom svältdöd och utvandring.
Det iriska språkets ställning 1871 enligt en relativt samtida uppgift. Endast i de klarröda områdena var iriska majoritetsspråk så sent på 1800-talet. Källa: Ravenstein, E. G. 1879. ”On the Celtic Languages of the British Isles: A Statistical Survey”. Journal of the Statistical Society of London 42(3). Public domain.
Alla dessa samverkande faktorer gjorde att engelska var Irlands majoritetsspråk år 1900. Språkskiftet på Irland skedde dock med relativt lite kontakt mellan de irisktalande och dem som hade engelska som förstaspråk. Denna brist på kontakt gjorde att iriskans struktur kom att påverka den engelska som skiftet resulterade i, vilket har gett den irländska engelskan ett antal särdrag (på engelska kallas detta för substratum effects). Eftersom vuxna människor är ganska dåliga språkinlärare tenderar de att ta med delar av sitt förstaspråk in i det språk de byter till. Jag nämner bara helt kort några grammatiska särdrag som kan ha orsakats av iriskt inflytande nedan.
På irländsk engelska kan man uttrycka att något är en vana genom att använda hjälpverbet do plus pågående form: She does be selling cars indikerar alltså att detta är en vanemässig handling. Pågående form tillsammans med after uttrycker i stället att något hände nyligen: I’m after doing the dishes ’Jag har just diskat’. Båda dessa strukturer har paralleller i iriskan. Iriskan gör även skillnad på singularis och pluralis för andra persons pronomen (precis som svenskan, som ju har både du och ni där nutida engelska använder you i båda fallen). Detta kan vara anledningen till att pluralformen yous ’ni’ utvecklades på Irland; liknande processer har dock ägt rum på andra håll (jämför y’all och you guys i olika nordamerikanska dialekter), så läget här är lite mer oklart.
Som förhoppningsvis framgår av inlägget är såväl den irländska engelskan i sig som processerna runt skiftet från iriska till engelska av stort språkvetenskapligt intresse. På grund av språkskiftet under 1800-talet, den därpå följande självständigheten från Storbritannien och Brexit är dessutom Irland numera det största engelsktalande landet i EU!