Officiella och inofficiella språk
De många – och i mitt tycke ytterst beklämmande – åtgärder som Donald Trumps styre vidtagit sedan maktövertagandet i USA har knappast undgått bloggens läsare. Bland dem märks en som har direkt språklig koppling: engelskan har utsetts till officiellt språk i USA. Till skillnad från vad många tror har USA hittills saknat officiellt språk. Just det faktum att landet har fungerat i snart 250 år visar att reformen är språkligt överflödig: den genomförs av politiska skäl. Jag återkommer till dessa senare i inlägget. Men frågan om varför nationer väljer (eller inte väljer) att ge ett eller flera språk officiell status är i sig värd uppmärksamhet.
Ibland ges ett minoritetsspråk officiell status för att de styrande vill skydda dess ställning. Republiken Irland har t.ex. iriska och engelska som officiella språk, men iriska nämns först och benämns som nationalspråket. Eftersom iriskan talas som förstaspråk endast av en liten minoritet irländare men är av stor kulturell och historisk betydelse har man på politisk väg velat säkerställa att språket överlever. Även svenskans status som nationalspråk i Finland jämte finskan (förutom på det svensktalande Åland) stärker ett minoritetsspråks ställning (svenskan är förstaspråk hos c:a 5 procent av Finlands befolkning och behärskas som andraspråk av c:a 41 procent).
En annan anledning till att utse ett officiellt språk kan vara att begränsa ett annat språks dominans. Efter att Indien blev självständigt blev språkfrågan en källa till konflikter i den stora – och språkligt heterogena – unga nationen. Indiens största språk är det indoeuropeiska språket hindi, som dominerar i landets norra delar, och många röster därifrån argumenterade för att det också skulle bli landets nationalspråk. Emellertid har sådana förslag stött på hård opposition från andra delar av landet, vilket resulterat i att engelska också tillåts t.ex. i det indiska parlamentet. (Författningen utser inte heller något nationalspråk.) Trots att engelska inte talas som förstaspråk av mer än c:a 0,02 % av landets befolkning har dess funktion som lingua franca i stora delar av Indien och som motvikt till hindi gjort att dess officiella status blivit kvar. Därutöver har sammanlagt 22 språk officiell status i en eller flera regioner av landet.
Men sedan kommer vi till de fall där det språk som ges högst officiell status också är det dominerande förstaspråket i landet. Till denna grupp hör numera såväl Sverige som USA. Vid första ögonkastet kan det te sig naturligt att det dominerande förstaspråket i ett land också får officiell ställning på detta sätt. Det är dock viktigt att beakta vilka motiv som anförs för en sådan reform såväl som de sätt på vilka den kan användas.
Låt oss börja med Sverige. I vårt land regleras språkpolitiken i Språklagen från 2009 (SFS 2009:600). Lagen rör de skyldigheter samhället har, inte individens språkbruk. Den slår fast att svenskan är Sveriges gemensamma och samhällsbärande språk och att svenska ska kunna användas inom samtliga delar av samhällskroppen. Den ger också höjd status till Sveriges nationella minoritetsspråk (finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska; se för dessa även Minoritetslagen) och till det svenska teckenspråket. Vad beträffar andra språk ska samhället inte hindra användningen av dessa, och barn med andra förstaspråk ska få fortsätta att utveckla dem; samtidigt ska möjligheter erbjudas alla att lära sig svenska.
Språklagen i sig är alltså inriktad på samhällsnivå. Den ger t.ex. i min tolkning inte något stöd för Ulf Kristerssons uttalande ”I Sverige talar man svenska” (från jultalet 2017). Språkhistoriskt sett är dessutom Kristerssons uppfattning ganska ny. I medeltidens svenska handelsstäder (t.ex. Visby, där jag växte upp flera hundra år senare) hördes framför allt lågtyska men även andra Östersjöspråk jämte svenskan; och under stormaktstiden innefattade Sverige ett i högsta grad flerspråkigt territorium. Mycket av idégodset som förknippar Sverige så tydligt med svenskan kan faktiskt härledas till en specifik händelse: förlusten av Finland (och ett stort antal finsktalande undersåtar) till Ryssland efter Finska kriget 1808–1809. Det var först efter detta som det svenska språket kom att uppfattas som oupplösligt sammanlänkat med nationen Sverige. Detta nya idégods fick tragiska konsekvenser för många samer, vars påtvingade assimilering till denna sköna nya svenska värld bl.a. innebar att samiska skolbarn inte tilläts använda sitt förstaspråk i skolan.
Sveriges territorium 1560–1815. I detta Sverige talade man inte (bara) svenska. Creative Commons: Charles (Chhrls).
Det är i sådana här sammanhang som det finns anledning att vara försiktig med språklagar. Risken finns att sådana bestämmelser – medvetet eller omedvetet – feltolkas som om de gällde på individnivå i stället och föreskriver vilket språk ett lands invånare ska använda. På senare år har den politiska debatten kommit att präglas av en sammanlänkning av Sverige och svenskan som påminner en del om tiden efter 1809. Röster höjs för att inskränka rätten till tolktjänster för icke-svenskspråkiga, för att kräva kunskaper i svenska språket för medborgarskap och så vidare. I förra månaden ondgjorde sig SD:s gruppledare i min hemstad Uppsala över att en broschyr om sopsortering gjorts tillgänglig på arabiska, persiska och somaliska, eftersom hon ansåg att dylik information enbart ska ges på svenska. Jag betonar att Språklagen inte ger något som helst stöd för åsikterna som nämns i detta stycke; men det finns en möjlighet att dess blotta existens har förstärkt tendenserna att göra svenskan till en symbolfråga i debatten. Det vore i så fall enligt min mening olyckligt.
När det gäller Trumps s.k. exekutiva order att göra engelska till USA:s officiella språk är det dock inte bara de tänkbara konsekvenserna utan även avsikten med beslutet som måste belysas. På vissa sätt är beslutet mest symboliskt och innehåller få konkreta föreskrifter. Det innebär dock bl.a. att många myndigheter inte längre måste erbjuda språkhjälp till icke-engelsktalande, vilket kan få omedelbara negativa konsekvenser. Dessutom kommer beslutet med stor säkerhet att tas som intäkt för att i framtiden t.ex. minska bidrag till flerspråkig utbildning (något som USA:s English only-rörelse länge förespråkat) och på många sätt försvåra tillvaron för de c:a 70 miljoner människor i landet som talar andra språk än engelska hemma.
Trump själv har länge understött försök att göra engelskan mer dominerande i USA; han hånade t.ex. redan för tio år sedan sin forne rival Jeb Bush, som ibland talade spanska med sina väljare, med repliken ”Det här är ett land där vi pratar engelska”. Hans avsikter med den exekutiva ordern framstår därmed som glasklara, inte minst i ljuset av hans tal till kongressen i mars. Hans uttalande om att man pratar engelska i USA är dock helt felaktigt såväl från ett historiskt som från ett nutida perspektiv, som bilden nedanför visar (notera att ett stort antal språk som talas av mindre än en miljon medborgare dessutom saknas i bilden).
De största språken som talas av medborgare i USA. Här talar man inte bara engelska. Creative Commons: Datavizzer.
The Linguistic Society of America har i ett enligt min åsikt mycket välformulerat yttrande kraftigt motsatt sig Trumps beslut. Bortsett från det direkt felaktiga i att hävda att man helt enkelt talar engelska i USA tar organisationen upp tre problem med den exekutiva ordern. För det första stärks inte en nation av att införa ett gemensamt språk på politisk väg, som ordern hävdar; tvärtom riskerar sådana beslut att skapa motstånd och öka ojämlikheter i ett samhälle – det går inte att gynna ett språk utan att också gynna dem som talar det, vilket mycket väl också kan vara ett underliggande syfte. För det andra visar forskningen entydigt att de som får möjlighet att hålla sitt hemspråk vid liv samtidigt som de lär sig landets majoritetsspråk får ut mer av sin utbildning, och det är just sådana möjligheter som nu riskerar att tas bort. För det tredje innehåller ordern också en formulering om att stärka ”delade nationella värderingar” genom ett officiellt språk. Detta framstår som svårbegripligt för en språkvetare: Varför skulle en värdering bara kunna kommuniceras på ett språk? Det är dock ett vanlig strategi bland nynationalistiska rörelser att framställa flerspråkighet som ett hot mot nationell enhetlighet snarare än en tillgång. Med tanke på nationalismens föga smickrande historiska bagage är det tragiskt att sådana resonemang letar sig in en exekutiv order.