Engelskans mest mobbade stavnings-”regel”
Som bekant stämmer engelskans stavning inte särskilt väl överens med uttalet; samma stavning kan motsvara flera olika uttal, och samma uttal kan ha flera olika stavningar. Denna brist på överensstämmelse har gjort att ett antal ”regler” för hur bokstäver brukar kombineras för att symbolisera olika språkljud har formulerats. (Om varje språkljud hade motsvarat en och bara en bokstav skulle dylika regler inte ha behövts.)
Låt oss ta ett exempel: de engelska språkljuden /s/ (tonlöst s-ljud, som i seal) och /z/ (tonande s-ljud, som i zeal). Svenskan saknar /z/, men man kan enkelt som svensktalande gå från /s/ till /z/ genom att uttala tonlöst s-ljud (som i sil) och sedan låta stämbanden börja vibrera på samma sätt som man kan gå från f-ljud (som i fin) till v-ljud (som i vin).
Däremot är /s/ och /z/ två skilda språkljud i engelskan. Skillnaden mellan /s/ och /z/ kan alltså skilja två ord åt (som i seal/zeal ovan, eller hiss/his och loose/lose; i samtliga par är den enda skillnaden i uttal att det första ordet har tonlöst /s/ och det andra tonande /z/). Men stavningen skiljer inte konsekvent mellan /s/ och /z/, bland annat därför att de från början faktiskt var varianter (allofoner) av samma språkljud! På skriven fornengelska användes bara s för båda ljuden, eftersom (i) ljudets position i ordet och (ii) vilka ljud som kom före och efter ljudet avgjorde huruvida ett skrivet s motsvarade tonlöst eller tonande uttal (det fanns alltså inga par med olika uttal som dagens seal/zeal). När /s/ och /z/ så småningom blev olika språkljud hängde inte stavningen med. Men det finns vissa tendenser som vi med god vilja kan kalla stavningsregler: c motsvarar inte /z/, z motsvarar inte /s/ (utom i ett fåtal lånord som waltz), och ss motsvarar inte /z/ (utom i ett fåtal lånord som dessert och den amerikanska delstaten Missouri). Men dessa är bara tendenser och täcker inte alla stavningar (ett enkelt s kan ofta motsvara antingen /s/ eller /z/).
Detta inlägg handlar om en sådan ”regel” som ibland missförstås och därför får utstå oförtjänt kritik: ”i before e except after c”. Regeln finns till eftersom bokstäverna i och e tillsammans kan motsvara ett enda vokalljud, som i relieve och receive. Frågan är då i vilken ordning bokstäverna ska skrivas: ie eller ei? Som exemplen ovan illustrerar säger regeln här att man ska skriva ie (i före e, som i relieve) om inte bokstaven c kommer omedelbart före vokalen, för då blir det ei (som i receive).
Vad är då problemet med detta? Jo, en del språkanvändare hävdar att regeln är ganska värdelös eftersom det finns så många undantag. De tror sig framför allt kunna citera en mängd ord som skrivs med ei trots att regeln verkar förutspå ie, t.ex. beige, height och their, som de menar skulle ha stavats biege, hieght och thier om de hade följt regeln.
Denna kritik bygger dock på en missuppfattning av regelns omfång. Regeln gäller nämligen bara när i och e tillsammans motsvarar engelskans långa i-ljud /i:/ (ljudet i seal och zeal ovan), som i just relieve och receive. I dessa fall fungerar regeln faktiskt ganska bra; jämför till exempel retrieve och niece med receipt och deceive. När i och e tillsammans motsvarar engelskans /eɪ/-diftong (ljudet i mate såväl som i beige ovan) eller engelskans /aɪ/-diftong (ljudet i fine såväl som i height ovan) gäller däremot inte regeln, utan ei snarare än ie är den vanliga stavningen oavsett om det finns ett c i ordet eller ej. Och om e och i tillsammans motsvarar ett annat vokalljud än /i:/, /eɪ/ eller /aɪ/ gäller egentligen inga regler alls, utan man får helt enkelt lära sig att t.ex. sieve, foreign och their stavas just så.
Nu finns det förvisso en del undantag från regeln även när /i:/ är uttalet. Dessa undantag inkluderar ordet seize, orden either och neither (om man uttalar dessa med /i:/ och inte med /aɪ/), en del lånord från latinet som species samt vissa ord där e:et från början var en del av en ordstam och i:et en del av en ändelse, t.ex. protein. Men dessa är ganska få, så regeln är faktiskt inte så dum! (Det är ett betydligt värre problem att /i:/-ljudet kan stavas på flera andra sätt, t.ex. ea som i meat, ee som i meet, och e före konsonant + stumt e, som i mete!)
Så använd er gärna av regeln när ni tar er an engelskans märkliga stavning – men kom ihåg att bara tillämpa den när ljudet ni skulle uttala är /i:/. Och på förekommen anledning: om ni inte vill att det ska gå som på bilden nedan, sätt inte in några extra c:n bara för att få skriva ei!
