Språk är oförutsägbara
I en krönika i Svenska Dagbladet den 4 januari tar Mikael Parkvall upp möjligheten att svenskans reflexiva possessiva pronomen (sin, sitt etc.) förlorar mark till hans, hennes etc. (För den som har tillgång till tidningen digitalt finns krönikan här.) Parkvall menar att denna möjliga förändring kan bero på inflytande från engelskan, som saknar sin-ord, men är noga med att påpeka att det ofta är omöjligt att fastslå orsaken till att språk förändras. Det har han helt rätt i, men det kan tyckas märkligt: borde inte lingvistiken ha nått så långt att vi ska kunna säga vad en språkförändring beror på? Tyvärr är svaret ett ganska tydligt ”nej”.
Till att börja med saknar språkhistoriker, till skillnad från många naturvetare, i allmänhet möjligheten att utföra experiment. Vi kan inte stänga in ett antal språkanvändare i ett rum, utsätta dem för ett visst stimulus och studera om och hur deras språk förändras som ett resultat av detta. Vi kan bara studera de förändringar som faktiskt har skett och försöka hitta troliga förklaringar till dem. Sådana förklaringar är dock alltid potentiella felslut av en typ som på latin kallas post hoc ergo propter hoc (’efter detta, därför på grund av detta’): vi har en tendens att anta att om händelse X inträffade före händelse Y så är händelse X också orsaken till händelse Y (om detta förefaller rimligt). Så länge man håller sig på hypotesnivå är detta givetvis i sin ordning, men i avsaknad av egentliga bevis kan sådana resonemang inte bli mer än just fullt rimliga hypoteser.
Ett exempel på sådana svårigheter är engelskans progressiva form, som bildas med be som hjälpverb + ing-form av nästa verb, som i I was sleeping when the doorbell rang. Den progressiva formen uttrycker vad språkvetare kallar aspekt: till skillnad från en form som uttrycker tempus anger den inte när någonting hände, utan vilket stadium handlingen befann sig i, till exempel om den var pågående (som i was sleeping) eller avslutad. Engelskan är ganska ensam bland de germanska språken om att ha en obligatorisk markör för detta (i svenskan kan vi förvisso använda hålla på att göra något i vissa fall, men det är inte nödvändigt på samma sätt). Däremot är konstruktioner med den betydelsen mer allmänt förekommande i keltiska språk, och eftersom dessa språk dominerade på de brittiska öarna innan folk från olika germanska stammar började bosätta sig där på 400-talet är det en lockande hypotes att keltiskt inflytande skulle ha bidragit till att engelskan utvecklat den progressiva formen (se Dal 1952 för en tidig diskussion). Ny DNA-forskning stödjer resonemanget: tvärtemot vad man tidigare trott måste många kelter ha bott kvar i de områden som kom att styras av germaner eftersom dagens brittiska befolkning fortfarande bär på keltiska arvsanlag. Det innebär att ett stort antal vuxna språkanvändare måste ha bytt språk från en keltisk varietet till fornengelska, och under sådana omständigheter är det fullt möjligt att de tog med sig språkdrag från sitt keltiska förstaspråk in i den engelska de lärde sig. Men hur troligt detta än verkar är det inte ett faktum – bara en tolkning av fakta.
Ett annat problem är vad Labov (1994 s. 11) kallat ”bad data”. Vår kunskap om engelskans historia fram till c:a 1900 är uteslutande baserad på skriftliga källor (det gick ju inte att spela in tal). Detta är ett stort problem eftersom de flesta förändringar i språket börjar i talspråklig interaktion. Vilka av dessa källor vi har tillgång till i dag – i motsats till alla skrivna texter som brunnit upp, möglat sönder, slängts bort etc. genom århundradena – är dessutom något vi saknar kontroll över. Slutligen måste alla dessa texter ju ha nedtecknats av någon som kunde skriva, och skrivkunnigheten är inte direkt jämlikt fördelad historiskt sett: för en stor del av engelskans historia representerar den stora merparten texter som vi kan använda som belägg vad välbärgade, välutbildade män skrev ned. Återigen måste vi alltså tolka de fakta vi faktiskt har att gå på för att kunna säga något mer allmänt om språket.
En av de svåraste sakerna att säga något precist om baserat på skriftliga bevis är givetvis uttal, och här kan ett språkdrag som än i dag skiljer engelskans accenter åt vara en bra illustration. Vokalen i ord som bath, dance och path var på Shakespeares tid ungefär [æ] (som i dagens cat), och den har också stannat där (ibland med viss förlängning) bland annat i de flesta amerikanska och nordliga engelska accenter. Men i sydöstra England – och i accenter från det södra halvklotet som påverkats av den engelska som talades där – har den vanligtvis förlängts och kommit att uttalas med tungans högsta punkt lägre och längre bak i munnen (som i dagens father). Den brukar då betecknas som [ɑ:]. (Många skotska och irländska accenter har vokalsystem där kontrasterna mellan vokalljud följer delvis andra mönster, så jag lämnar dem utanför just denna diskussion.) Vi är ganska säkra på att det nya uttalet först blev populärt inom arbetarklassen i sydöstra England, och under lång tid ansågs det ”vulgärt” att uttala ord som bath med [ɑ:]-ljud (se Beal 2004 s. 138–141); föga anade det sena 1700-talets språkpoliser, som fördömde [ɑ:]-uttalet, att denna vokal i framtiden skulle bli en del av Received Pronunciation, den brittiska accent som på grund av sin prestige nu lärs ut som modell till språkinlärare världen över (trots att den talas av ett relativt litet antal människor).
Ett diagram från Wikimedia Commons som visar vokalernas placering i munnen i en relativt konservativ variant av nutida Received Pronunciation. Diagrammet visar schematiskt munhålan sedd från vänster; de svarta prickarna anger tungans högsta position in munhålan när vokalen produceras. En vokal som [i:] uttalas alltså med tungans högsta punkt nära framtänderna och nära gommen. Notera skillnaden mellan [æ], som i trap, cat och fan, och [ɑ:], som i bath, dance och path. De flesta nordamerikanska språkanvändare skulle däremot uttala alla sex orden med [æ] – vilket alltså är det äldre uttalet.
Men vi har givetvis inga inspelningar från den tiden som kan användas som bevis, och det som finns skrivet om det i samtida källor är sällan författat av dem som faktiskt använde den bakre vokalen [ɑ:]. I stället är vi hänvisade till – övervägande negativa – omdömen i uttalshandböcker, försök att representera arbetarklassens Londonuttal i skönlitteratur och skådespel och liknande källor, vars värde som bevis också måste bedömas kritiskt.
Avslutningsvis ska jag återvända till Parkvalls hypotes om engelskt inflytande på det minskande bruket av reflexiva possessiva pronomen som sin i svenskan. När grammatiska egenskaper lånas in i ett språk på det sättet sker det vanligen i samband med att vi lånar specifika ord (Winford 2010 s. 175); till exempel kan ett engelskt lånord ta med sig engelskans (e)s-plural in i svenskan. Men här skulle frånvaron av sin/sitt/sina vara det som lånas in, vilket gör att det antagligen inte finns några specifika ord som lånet kan ta sig in i svenskan med. Däremot vore det ett sannolikt scenario om ett stort antal människor med engelska som modersmål lärde sig svenska som vuxna och då tog med sig engelskans frånvaro av en distinktion mellan sin/sitt/sina och hans/hennes in i sin version av svenskan. Det är också möjligt att engelskt inflytande kan påverka en förändring som redan pågår i svenskan. Som Parkvall säger kommer vi aldrig att veta säkert. Och denna osäkerhet gör också att vi aldrig kan förutse att en förändring kommer att ske; vi kan bara säga att vissa potentiella förändringar är mer sannolika än andra.
Källförteckning
- Beal, Joan C. 2004. English in Modern Times: 1700–1945. London: Arnold.
- Dal, Ingerid. 1952. ”Zur Entstehung des englischen Participium praesentis auf -ing”. Norsk tidsskrift for sprogvidenskap 16, s. 5–116.
- Labov, William. 1994. Principles of Linguistic Change. Vol. 1: Internal Factors. Malden och Oxford: Blackwell.
- Wikimedia Commons contributors, ”File:RP English monophthongs chart.svg,” Wikimedia Commons, the free media repository, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?title=File:RP_English_monophthongs_chart.svg&oldid=493669220 (hämtad 5 januari 2022).
- Winford, Donald. 2010. ”Contact and Borrowing”. I: Raymond Hickey (red.), The Handbook of Language Contact, s. 170–187. Chichester: John Wiley & Sons.
