Vad är grammatik?
I dag, den 21 mars, infaller Grammatikdagen. Den uppmärksammas bl.a. med diverse föreläsningar, paneldiskussioner etc. på landets universitet; i Uppsala arrangeras ett rundabordssamtal om grammatikens plats i högre utbildning. Men hur definierar man egentligen vad grammatik är?
Till att börja med kan en grammatik vara en skriftlig beskrivning av (delar av) ett språk. Ett bra exempel på en utförlig sådan är Svenska Akademiens grammatik (SAG). (En lärobok i grammatik kan även på ålderdomlig svenska kallas grammatika.) Många tänker säkert i första hand på sådana böcker när de hör ordet grammatik.
Den viktigaste betydelsen av grammatik för en språkvetare är dock ungefär ’meningsbärande elements struktur i ett språk’. De flesta språkvetare inkluderar alltså inte språkljud i begreppet grammatik, eftersom ljuden inte har betydelse i sig själva. I stället kan man dela in grammatik i två huvuddelar: morfologi (även kallat formlära) och syntax (även kallat satslära).
Morfologi är läran om ords struktur. Ett ord består av ett eller flera morfem, den minsta betydelsebärande enheten i ett språk. Grundformen språk består av ett morfem, den bestämda formen språket av två, och genitivformen språkets av tre. Men till skillnad från språk kan varken den bestämda slutartikeln et eller genitivändelsen s vara ett ord på egen hand; språkvetare säger därför att språk är ett fritt morfem medan ändelserna et och s är bundna morfem. I det här fallet är språket och språkets böjda former av ett och samma ord, språk; vi kan alltså böja språk genom att lägga till et och/eller s. Detta syns i ordböcker genom att språket och språkets inte är egna uppslagsord utan förutsätts ”tillhöra” ordet språk.
Men i andra fall kan vi i stället bilda nya ord genom att kombinera morfem. Jag kan t.ex. kombinera de fria morfemen hem och språk och skapa ordet hemspråk; jag kan också kombinera det fria morfemet språk med det bundna morfemet lig och skapa ordet språklig (då byts också ordklassen från substantiv till adjektiv). Hemspråk och språklig skulle också i allmänhet få egna poster i ordböcker i stället för att sorteras under språk. Många språkvetare räknar inte morfologiska processer som hem + språk → hemspråk och språk + lig → språklig till grammatiken eftersom de har mer att göra med ordförrådet.
Ett språks syntax består av de strukturer som tar vid bortom de enskilda orden. Syntaxreglerna i ett språk avgör hur dess ord kan bilda större enheter (fraser och satser). Låt oss ta några exempel. På engelska sätter vi i en normal påståendesats subjektet först, sedan verbfrasen, och därefter objektet: I play tennis. Men i andra språk kan den vanliga ordföljden i stället vara t.ex. vad som på engelska skulle motsvaras av I tennis play (t.ex. latin och japanska) eller Play I tennis (t.ex. iriska). På svenska sätter vi vanligtvis ett adjektiv före det substantiv det beskriver inom en nominalfras: en grön bil. Men i franskan är ordningen oftast den omvända: une voiture verte (motsvarande en bil grön).
Både morfologi och syntax hjälper oss alltså att förstå hur ett språk struktureras. Men arbetsfördelningen mellan morfologi och syntax skiljer sig åt en hel del bland språk – och inom samma språk över tid. Låt oss återvända till det svenska ordet språket. Svenskan markerar i det här fallet bestämdhet på morfologisk väg, med ändelsen et. Engelskan uttrycker i stället samma betydelse genom sin syntax, med den bestämda artikeln the som ett separat ord: the language. (Många språk gör ingetdera, utan ordet för språk kan betyda både ’ett språk’ och ’språket’. Så är det t.ex. med finskans kieli.)
Man kan göra en väldigt grov indelning av språk efter hur mycket av deras struktur som tillhör morfologin resp. syntaxen. Språk som har många morfologiska böjningar (och då vanligtvis en friare ordföljd) kallas syntetiska; språk som har få böjningsmöjligheter (och då vanligen strikta ordföljdsregler och ett stort antal funktionsord, t.ex. prepositioner) kallas analytiska.
Ett intressant ämne för språkhistoriker är att studera hur språk kan förändras över tid beträffande hur analytiska eller syntetiska de är. Mitt eget forskningsfält engelskan är ett bra exempel. I de tidigaste texterna vi har tillgång till är engelskan mycket mer syntetisk än vad som är fallet i dag: i den s.k. fornengelskan delades t.ex. substantiv in i tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och böjdes i fyra kasus (nominativ, ackusativ, genitiv och dativ) och två numerus (singularis och pluralis), ganska likt dagens tyska. Engelskan har förlorat merparten av dessa böjningsändelser; blott genitiv- och numerusböjningen är kvar, och den är mycket enklare än den brukade vara.
En del av posten för år 871 i den anglosaxiska krönikan, en viktig (om än inte alltid pålitlig) källa till den fornengelska historien. I den här textens grammatik finns det så att säga mer morfologi och mindre syntax än i en översättning till nuengelska.
Låt oss ta ett konkret exempel på hur engelskan förändrats. Om man återberättar ett schackparti skulle man på modern engelska kunna beskriva ett drag med orden The queen takes the bishop (’Damen tar löparen’). Om vi byter plats på pjäserna – The bishop takes the queen – betyder meningen plötsligt något helt annorlunda, nämligen ’Löparen tar damen’. Dagens engelskas syntax föreskriver nämligen att frasen före verbet måste vara subjektet och att frasen efter verbet måste vara det direkta objektet. Däremot kan vi inte se detta på fraserna the queen och the bishop i sig; de ser ju precis likadana ut i båda meningarna, oavsett vilken ordning de står i.
På fornengelska skulle The queen takes the bishop motsvaras av Seo cwen nimþ þone biscop. Men om vi byter plats på orden i den fornengelska versionen så att vi får samma ordföljd som i The bishop takes the queen – Þone biscop nimþ seo cwen – skulle detta fortfarande betyda ’Damen tar löparen’, inte ’Löparen tar damen’! (Det skulle bara vara ett ovanligt sätt att säga ’Damen tar löparen’.) Detta beror på att fornengelskans morfologi gör klart att seo cwen måste vara subjektet och att þone biscop måste vara det direkta objektet oavsett ordföljd: seo cwen står nämligen i kasuset nominativ, vilket används för subjekt, och þone biscop står i ackusativ, vilket är det vanliga kasuset för direkta objekt. Om vi vill uttrycka att löparen tar damen måste vi faktiskt ändra på själva ordformerna och i stället säga Se biscop nimþ þa cwene (ändringarna är satta i halvfet stil).
Visst blir grammatik lite roligare när man ser det från sådana här perspektiv än när man föreställer sig långa listor med oregelbundna verb som ska läras in?