Ett engelskt julrim som funkade bättre på 1600-talet
Den som firat jul i ett engelsktalande land har säkerligen hört julvisan ”God Rest You Merry, Gentlemen”. (Frasen God rest you merry betyder ungefär ’Må Gud ge er frid och lycka’; verbet rest står i konjunktiv och uttrycker en förhoppning.)
Rembrandts tolkning av den passage i Lukasevangeliet julvisan handlar om: ängeln uppenbarar sig för herdarna utanför Betlehem. Wikimedia Commons: public domain.
I den femte versen verkar dock den anonyme författaren till visan ha misslyckats med rimsmidet:
The shepherds at those tidings rejoicèd much in mind,
And left their flocks a-feeding in tempest, storm and wind,
And went to Bethlehem straightway this blessèd Babe to find.
Mind och find är ett perfekt rim (/maɪnd/ och /faɪnd/), men wind uttalas med kort i-ljud: /wɪnd/. Kunde man verkligen inte hitta ett bättre rim?
Nja, det finns faktiskt ingen anledning till kritik här: faktum är att alla tre orden rimmade när visan skrevs! Den äldsta versionen som finns bevarad är från 1651, och då uttalades wind /waɪnd/ och rimmade därmed på mind och find. Uttalet med kort i-ljud blev inte vanligt förrän under 1700-talet; enligt Oxford English Dictionary hade ord som windmill och windy redan kort vokal, och uttalet av wind påverkades antagligen av dessa ord.
Men varför har egentligen inte alla tre orden kort vokal? De besläktade svenska orden minne, vind och finna uttalas ju som bekant med kort i-ljud. Det är också det svenska uttalet som är det äldre; på fornengelska har dessa ord samtliga korta vokaler. Men runt år 1000 inträffade en ljudförändring där vissa korta vokaler förlängdes om de stod före två konsonanter som uttalades på samma ställe i munnen (språkvetare, som gillar att krångla till det, säger att sådana konsonanter är homorganiska eftersom samma talorgan används för båda två.) Antagligen kom sådana konsonantpar att uppfattas som ett enda ljud tidsmässigt eftersom de producerades på samma ställe i munnen, och föregående vokal förlängdes för att ”kompensera” för att en konsonant verkade fattas. Den här förändringen inträffade dock inte i svenskan utan bara i engelskan, vilket har lett till uttalsskillnader mellan de två språken.
Om ni försöker säga det svenska ordet vind eller det engelska ordet wind märker ni att /n/-ljudet och /d/-ljudet mycket riktigt uttalas på samma ställe i munhålan: tungspetsen vidrör antingen framtändernas baksida eller den lilla tandvallen ovanför och bakom framtänderna. (Det förra uttalet är det normala i svenskan, det senare i engelskan.) Ljudsekvensen /nd/ fick också ett föregående kort i-ljud att förlängas i engelskan, och under större delen av medeltiden uttalades mind, wind och find därmed /mi:nd/, /wi:nd/ och /fi:nd/, med långt i-ljud (ungefär som vokalen i svenskans fin). Processen där engelskans långa i-ljud blir till diftongen /aɪ/ inleddes runt år 1400 och resulterade i uttalen /maɪnd/, /waɪnd/ och /faɪnd/.
Lustigt nog är det alltså så att alla tre orden i versen ovan först fick ett ändrat uttal från det ursprungliga korta i-ljudet. I wind har emellertid en senare förändring mer eller mindre återskapat det uttal som användes i fornengelskan (och fortfarande används i svenskan)!
Förlängningsprocessen ovan var inte begränsad till vare sig i-ljud eller konsonantparet /nd/, utan påverkade många andra ord också. När man väl börjat leta kan man hitta flera exempel på ord där svenskan har bevarat en kort vokal men engelskan i stället har en lång vokal (ofta en diftong) av samma anledning; jämför t.ex. hund med hound eller guld med gold.