Språkblandning är naturligt
Min fru tipsade mig i dag om en utmärkt kolumn i the New York Times med titeln ”Two Languages Walk into a Bar”. (Texten ligger bakom en betalvägg, men de som har tillgång till tidningen kan klicka på länken ovan.) Kolumnisten John McWhorter skriver där om hur lokala dialekter av engelskan har påverkats av andra språk. I Miami, där en stor del av befolkningen behärskar både spanska och engelska, säger t.ex. många get down from the car i stället för get out of the car; det kan låta märkligt för andra engelskspråkiga eftersom det följer spanskans mönster (bajarse del carro) men uttrycker det med engelska ord. Spanskans struktur har så att säga tagit sig in i dessa Miamibors engelska. (Notera att detta är något annat än lånord: down och from är engelska ord, men de sätts samman på ett sätt som är påverkat av spanskan.)
När detta händer i dagens svenska är det ofta engelskans språkbruk som antas ha stått modell för nymodigheterna (hade vi i stället rest c:a 800 år tillbaka i tiden hade det i stället varit olika lågtyska dialekter som varit inspirationskällan). Sverige har förvisso ett relativt litet antal invånare som har engelska som förstaspråk (till skillnad från situationen i Miami, där en stor del av befolkningen har spanska som modersmål), men engelskans prestige i kombination med dess dominans i många massmedier gör ändå att viss påverkan äger rum.
Det intressanta är att sådan påverkan ofta ses med oblida ögon; man pratar nedsättande om anglicismer eller om att engelskan ”infiltrerar” svenskan. Svenska fraser som att spendera tid på något (jfr to spend time on something) och den förste att göra något (jfr the first person to do something) anklagas, på mer eller mindre goda grunder, för att vara objudna gäster som inte hör hemma i svenskan, vilken helst ska hållas ren från dylika främmande inslag.
Problemet är att sådan språkpurism i sig med stor sannolikhet är tämligen främmande för mänskligheten. Dagens Europa, med ett ganska stort antal nationalstater med ett enda dominant språk vardera, är i själva verket ett undantag. Standardspråk som rikssvenska, vars normer till viss del formuleras ”ovanifrån”, är ett mycket nytt inslag i det mänskliga språkets historia. Tvärtom har de flesta historiska språkanvändare rört sig i mer eller mindre flerspråkiga miljöer, där språkdrag obesvärat förflyttat sig mellan språk som i vissa fall inte ens varit nära släkt med varandra. (De flesta historiska språkanvändare var dessutom inte läs- och skrivkunniga och skulle därmed inte kunna läsa eventuella dåtida språkpolisers fördömande inlägg om språkblandning.)
Ett klassiskt exempel rör språken på Balkanhalvön, som delar många egenheter trots att de kommer från olika språkfamiljer. Albanska, bulgariska och rumänska sätter till exempel alla den bestämda artikeln efter substantivet (som i svenskans bilen; jfr engelskans the car). Rumänskan är ett romanskt språk och bulgariskan ett slaviskt, men det går inte att hitta några förlagor till detta bruk i dessa språkgrupper (med möjligt undantag för vissa ryska dialekter). Det troliga är att långvarig kontakt mellan flerspråkiga språkanvändare inom samma område lett till att sådana språkdrag kunnat sprida sig. De få engelskinspirerade nymodigheter vi ser i dagens svenska är i själva verket ett exempel på en mångtusenårig företeelse: där det finns flerspråkighet finns det språkblandning.
På bilden nedan ser vi ett potentiellt exempel på engelskt inflytande: engelskan måste sätta den lilla partikeln i frasverb som dress up och turn in efter objektet om detta objekt är ett pronomen: we will dress you up; I have turned it in. Kommer detta någonsin att bli en del av svenskan? Jag har ingen aning. Men jag vet att svenskan har överlevt värre.
