Språken i Ivanhoes värld
När jag skriver detta har ett stort antal svenskar som vanligt på nyårsdagen bänkat sig framför tv:n för att åse 1982 års tv-filmatisering av Sir Walter Scotts roman Ivanhoe. Som tittare tar man säkert för givet att handlingen i filmen tar sig vissa friheter med historiska händelser, men en av de största avvikelserna från de faktiska förhållandena i 1100-talets England kan faktiskt lätt gå en förbi: de språk som talas av rollfigurerna. En stor del av dialogen skulle i själva verket ha varit på franska. För att förstå varför måste vi gå tillbaka i tiden till 1000-talet.
År 1066 vann Vilhem Erövraren slaget vid Hastings, vilket avgjorde kampen om den engelska kronan efter Edvard Bekännarens död. Detta var en av de mest omvälvande händelserna i Englands historia. Vilhelm kom nämligen från Normandie i nuvarande Frankrike och var ättling till de vikingar som gradvis hade tagit kontroll över denna region (namnet Normandie kommer från ”nordman”). När Vilhelm Erövraren invaderade England hade normanderna dock bytt språk till franska, och Vilhelm blev alltså en fransktalande kung på Englands tron!
Franskans ställning i England stärktes ytterligare eftersom Vilhelm dessutom ersatte en stor del av den inhemska, anglosaxiska adeln med franska feodalherrar, som fortsatte tala franska (om än med normandisk dialekt). De normandiska riddarna i Ivanhoe skulle definitivt ha talat franska med varandra, och de skulle med stor säkerhet ha förväntat sig att bli tilltalade på franska även i andra sammanhang. Det finns vissa indikationer på att det mot 1100-talets slut ansågs lämpligt för högre ämbetsmän att även behärska engelska, men franska var regel snarare än undantag i det styrande skiktet. Majoriteten av undersåtarna däremot talade givetvis endast engelska och kunde ingen franska. En mindre del av befolkningen var tvåspråkig och befann sig i en situation som språkvetare kallar diglossi: det ena språket (i detta fall engelska) användes till exempel inom familjen och i informella sammanhang; det andra språket (i detta fall franska) användes i officiella sammanhang, inom politiken (det engelska parlamentet öppnades inte på engelska igen förrän på 1300-talet) och så vidare. (Även latin hade särskilda funktioner särskilt i religiösa sammanhang.)
Handlingen i filmen Ivanhoe tar avstamp i konflikter mellan detta nya normandiska, fransktalande adelsskikt och de gamla anglosaxiska adelsfamiljerna. Ivanhoe tillhör en anglosaxisk familj och skulle antagligen ha pratat engelska med sin far Cedric; han har dock fallit i onåd hos Cedric genom att delta i korståg under befäl av Englands normandiske kung, Rikard I (”Lejonhjärta”). Även Rikard I var fransktalande (Henrik IV var antagligen den förste engelske kung som hade engelska som förstaspråk efter slaget vid Hastings). Det är något oklart huruvida Rikard ens behärskade engelska, men han skulle med all säkerhet själv ha tänkt på sitt tillnamn i första hand som Cœur-de-Lion och inte som Lionheart, och även hans repliker i filmen skulle alltså i verkliga livet ha framförts på franska!
Rikard I avbildad i ett 1200-talsmanuskript.
Givetvis kan inte filmmakarna klandras för att dialogen i Ivanhoe är helt på engelska; en tvåspråkig film skulle antagligen ha haft svårt att få finansiering. (Dessutom har både engelskan och franskan förändrats en hel del sedan 1100-talet, och sådana skillnader bortser man rutinmässigt från i filmer.) Men vetskapen om att de konflikter mellan normander och anglosaxare som skildras i filmen även var språkliga ger handlingen en ytterligare dimension. I dag när många upplever att engelskan hotar andra språks ställning kan det dessutom vara värt att minnas att dagens dominerande världsspråk en gång befann sig i en tämligen underlägsen position jämfört med franskan.