Aprils söta skurar och franskans ställning i 1300-talets England
Detta blogginlägg började som en magsur kommentar på Facebook den 26 april. Fyra dagar före Valborg var inte ymnigt snöfall riktigt den utsikt från köksfönstret jag tänkt mig på fredagsmorgonen. Jag fann mig därför kallad att ironiskt citera de två första raderna i prologen till Geoffrey Chaucers Canterburysägner:
Whan that Aprill with his shoures soote
The droghte of March hath perced to the roote
’När april med sina söta skurar
har genomträngt marstorkan till roten’
Uppsala fyra dagar före Valborg. Inte ok.
När jag kommit över den värsta besvikelsen över vädret ledde eländet dock åtminstone till ett blogginlägg om franskans ställning i det medeltida England med avstamp i just Chaucers Canterburysägner, som målar upp en ytterst levande bild av tillvaron under det sena 1300-talet.
Till formen är Canterburysägner en ramberättelse: berättaren tillhör en brokig samling pilgrimer som är på väg från London till Thomas Beckets martyrgrav i Canterbury. För att fördriva tiden under resan berättar de historier för varandra, och vinnaren ska få en gratis måltid vid återkomsten. Formen har en del gemensamt med Boccaccios Decamerone, och forskare har spekulerat en hel del i hur påverkad Chaucer var av detta verk. I Decamerone har man flytt till landsbygden för att undgå digerdöden. Så är det alltså inte i Chaucers fall, men prologen innehåller eventuellt en blinkning till den stora böldpestepidemin: anledningen till att de ska besöka martyrgraven är att Becket ”hem hath holpen whan that they were seeke”, ’har hjälpt dem när de var sjuka’; antagligen har de tillfrisknat från sjukdom efter att ha bett till Becket. Den sjukdomen kan eventuellt ha varit digerdöden, som hade härjat England några decennier innan Canterburysägner kom till.
En av de mest fascinerande egenskaperna hos Canterburysägner är faktiskt själva språket. Hela verket är nämligen författat på engelska. Detta överraskar måhända ingen i dag, men i 1300-talets England var det långt ifrån självklart. Efter normanden Vilhelm Erövrarens seger i slaget vid Hastings år 1066 blev franskan överklassens huvudspråk i England, och viktiga dokument skrevs företrädesvis på franska (eller latin). Det engelska parlamentet skulle till exempel inte öppnas på engelska igen förrän 1361, när Chaucer var runt 20 år gammal, så engelskans återkomst som ett språk som kunde användas i formella, officiella sammanhang hade inte många år på nacken när hans Canterburysägner kom till. Chaucers val av språk var sålunda signifikant: det visade att engelskan nu var ett fullvärdigt språk för litterära ändamål. Chaucer var förvisso inte ensam om att författa litteratur på engelska under 1300-talet, men hans verks ställning har gjort Canterburysägner till ett symboliskt viktigt dokument i detta avseende.
Engelskans seger över franskan har flera orsaker. Framför allt lärde sig de flesta invånare i England aldrig franska, som dessutom blev ett fiendespråk i och med bl.a. hundraårskriget mellan England och Frankrike. En ytterligare anledning får vi faktiskt i Canterburysägner. Om en priorinna som deltar i pilgrimsfärden sägs det att ”Frenssh she spak ful faire and fetisly, / After the scole of Stratford atte Bowe, / For Frenssh of Parys was to hire unknowe.” Chaucer driver här med den stackars priorinnan, som inte kan tala ”riktig” Parisfranska utan har lärt sig att tala franska i England. Den franska dialekt som Vilhem Erövraren förde över till England var nämligen den som talades i Normandie, och 300 år senare stod den inte högt i kurs jämfört med den fashionabla Parisdialekten. Kunde man i likhet med priorinnan bara prata normandisk franska var det kanske lika bra att hålla sig till engelska.
Den normandiska dialekten kan för övrigt fortfarande ses i vissa franska lånord i engelskan. Vissa ord uttalades med w-ljud i normandisk franska men med g-ljud i Parisfranska, och i en del fall har engelskan lånat in den normandiska varianten. Engelskans wardrobe och svenskans garderob har sitt ursprung i samma franska ord, men i engelskan är det den normandiska formen med w-ljud som överlevt. Och warden och guardian kommer från samma franska ord; här har engelskan lånat in båda dialekternas versioner av ordet!
I ett avseende är dock Canterburysägner en seger för franskan. I likhet med prologens fyra första rader, som återges nedan, är mycket av verket författat på vers av ett särskilt slag.
Whan that Aprill with his shoures soote
The droghte of March hath perced to the roote,
And bathed every veyne in swich licour
Of which vertu engendred is the flour;
Man behöver inte vara expert på medelengelsk ljudlära för att gissa att raderna rimmar. Men rimmet återfinns inte som teknik i fornengelsk diktning, som i stället använde allitteration, d.v.s. att ord börjar på samma ljud. Rimmets intåg i engelsk diktning är i mycket ett resultat av inflytande från fransk litterär tradition.
Men Valborg då? Jodå, så här på kvällen den 29 april är vädret faktiskt mycket angenämare. Sköna maj kan nog hälsas välkommen till Uppsala även i år trots allt.
Så ska det se ut.