Delar av engelskan är nog nyare än somliga tror
“When did he get fired?”
“Pretty recently; his case was still being investigated last Christmas.”
“That explains why I didn’t know – I hadn’t arrived in London yet.”
Visst låter den påhittade dialogen ovan ganska naturlig? (Den kunde kanske varit hämtad ur en sämre engelsk kriminalare.) Men vart och ett av de tre yttrandena innehåller faktiskt en verbkonstruktion som skulle ha varit antingen omöjlig eller mycket ovanlig så sent som år 1700. Anledningen till detta är att den engelska verbfrasen genomgick flera förändringar under den sena nyengelska perioden (ungefär mellan 1700 och 1900).
Till att börja med fanns knappt möjligheten att bilda passiva satser med get i stället för be, som i get fired, år 1700 (det första belagda exemplet är från andra halvan av 1600-talet, men konstruktionen var mycket ovanlig även år 1700). För det andra kunde man inte kombinera passiv och progressiv (pågående) form, som i was being investigated. I stället fick man antingen utelämna ing-formen och säga his case was still investigated eller – vilket låter märkligt för oss i dag – använda en aktiv pågående form och säga his case was still investigating! Slutligen bildade vanligen verb som arrive, så kallade intransitiva verb som inte tar något objekt, perfekt med be i stället för have: I wasn’t arrived in London yet skulle därmed ha varit betydligt vanligare år 1700, och även relativt moderna författare som Jane Austen använder be på det sättet.
Trots dessa tydliga skillnader mellan 1700-talets och dagens engelska fick den sena nyengelskan tills ganska nyligen föga uppmärksamhet av språkhistorikerna. Man tyckte att relativt lite hade hänt sedan 1700 eftersom förändringarna mest rörde vilka konstruktioner som var vanliga och ovanliga, inte vilka som var möjliga och omöjliga att använda. Sedan millennieskiftet har dock detta synsätt ändrats, och den sena nyengelskan är nu ett av de mest dynamiska forskningsområdena inom engelsk språkhistoria. När jag skriver detta har jag nyligen kommit tillbaka från den sjunde internationella konferensen om den sena nyengelskan (i Ragusa på Sicilien), som efter att ha skjutits upp i två år p.g.a. pandemin äntligen blev av 2022.
Postern från konferensen.
Nu är det betydligt mer än grammatiken som förändras i engelskan mellan 1700 och 1900. Bland annat utvecklas engelskan till ett genuint världsspråk då dialekter som australisk och indisk engelska uppstår som ett resultat av kolonisering, och även de något äldre dialekterna i nuvarande USA och Kanada utvecklas vidare; dessutom publiceras ett stort antal preskriptiva böcker där språkpoliser försöker tala om för språkanvändare hur ”korrekt” engelska ska talas och skrivas. Flera av föredragen på konferensen tog upp sådana teman. Dessutom fick jag reda på mer om så vitt skilda ämnen som interpunktionen i den skotske poeten Robert Burns brev och ursprunget till den särpräglade Liverpool-accenten, som ofta kallas Scouse (en förkortning av lobscouse, som är en maträtt; det är faktiskt samma ord som svenskans lapskojs!). En mycket lärorik konferens således.
Konferenser är ofta den bästa möjligheten språkvetare har att få ta del av pågående forskning, och det var en stor lättnad att efter två års reseförbud få göra det på plats igen i stället för att delta via datorn! Dessutom är staden Ragusa väl värd ett besök för sin egen skull. Efter en förödande jordbävning 1693 byggdes Ragusa upp från grunden igen i sen barockstil, fast som två skilda städer: en med modern stadsplanering och en annan (Ragusa Ibla) med det medeltida gatunätet bevarat. Den som följt kommissarie Montalbanos öden och äventyr i tv-serien kommer att känna igen sig väl i Ragusa Ibla eftersom merparten av serien är filmad just där.
Piazza Duomo i Ragusa Ibla. Privat foto.