Allitterera mera!
I dag är det ett år sedan Joe Biden svors in som USA:s president. Ett av de mest minnesvärda ögonblicken från ceremonin är otvivelaktigt Amanda Gormans recitation av sin dikt ”The Hill We Climb”, som delvis inspirerades av stormningen av Kapitolium två veckor tidigare. Gorman blev i och med detta som 22-åring den yngsta poet som reciterat vid en presidentinstallation.
Gorman strax före deklamationen den 20 januari 2021. Från Wikimedia Commons: Chairman of the Joint Chiefs of Staff.
Ett av de utmärkande dragen hos ”The Hill We Climb” är bruket av allitteration. Vi säger att två betonade stavelser allittererar om de står nära varandra och börjar med samma språkljud (oavsett stavning), som i diktens We’ve seen a force that would shatter our nation rather than share it, där shatter och share båda inleds med ljudet /∫/. Men där Gorman använder detta som ett av flera redskap i sin dikt var allitteration en gång själva kärnan i germansk poesi; verk som det berömda fornengelska Beowulf-kvädet bygger på allitterativ vers. 
Början på Beowulf-kvädet i det enda kända, c:a 1000 år gamla manuskriptet (Cotton MS Vitellius A XV). Kvädet är dock långt äldre än så. British Library: Public domain.
En trolig anledning till att allitteration blev dominerande i tidig germansk poesi är förknippad med en viktig förändring i det urgermanska språket: betoningen i nästan alla ord flyttades till den första stavelsen (ett av få undantag är några prefix som inte betonas, till exempel be i just betoning!). Denna egenskap gör att allitteration, som ju också rör ordens början, blir extra tydlig.
I fornengelskan gällde (förenklat) att alla vokalljud allittererade med varandra, medan konsonantljud måste vara identiska för att allitterera. En versrad delades in i två halvrader, och varje halvrad innehöll två betonade stavelser. Den ena eller båda av de betonade stavelserna i den första halvraden allittererade med den första – men vanligen inte med den andra – av de betonade stavelserna i den andra halvraden. Låter det krångligt? Låt oss kolla på ett exempel!
Staden Maldon i grevskapet Essex är nuförtiden mest känd för sitt välsmakande havssalt, men år 991 var denna plats skådeplatsen för ett slag mellan en angripande vikingahär och anglosaxiska försvarare. (Den som kan sin Frans G. Bengtsson minns kanske att Röde Orm deltar i slaget.) Vikingarna ankrade otaktiskt nog på Northey Island, som vid lågvatten bara förbands med fastlandet av en smal strimma land; detta skulle ha gjort dem mycket sårbara vid en framryckning.
Den smala passagen från fastlandet till Northey Island. Ön är toppen att gå i land på om man gillar att rycka fram på ett led mot sagda fastland medan anglosaxiska bågskyttar försöker träffa en med pilar. Annars inte. Från Wikimedia Commons: Glyn Baker / Towards Northey Island / CC BY-SA 2.0.
Av någon anledning – kanske ett tidigt exempel på fair play – lät den engelske härföraren dock vikingarna komma i land oskadda; vikingarna tackade för detta genom att massakrera försvararna. Slaget odödliggjordes sedermera i den fornengelska dikt som nu kallas The Battle of Maldon. När vi kommer in i handlingen försöker anglosaxaren Byrhtwold övertyga sina landsmän om att man trots att slaget är förlorat och härföraren död bör slåss till siste man för att behålla äran (vilket man också gör!). Jag markerar halvrader med vertikala streck och rader med snedstreck; bokstäverna som representerar allittererande ljud står i halvfet stil i de två första raderna.
Hige sceal þe heardra, | heorte þe cenre, / mod sceal þe mare | þe ure mægen lytlað. / Her lið ure ealdor | eall forheawen / god on greote. | A mæg gnornian / se ðe nu fram þisum wigplegan | wendan þenceð. / Ic eom frod feores; | fram ic ne wille, / ac ic me be healfe | minum hlaforde, / be swa leofan men | licgan þence.
I min föga poetiska översättning (med enstaka bonus-allitteration!) blir det ungefär:
Sinnet måste vara hårdare, hjärtat ivrigare, / Modet större ju mer vår styrka minskar. / Här ligger vår ledare helt nedhuggen, / Godhet i gruset. För alltid kan den sörja / Som detta slag nu tänker lämna. / Jag är gammal sedan länge; härifrån vill jag inte, / Utan vid sidan av min hövding, / Bredvid en så älskad man tänker jag ligga.
Man kan bli rörd för mindre.
Allitterationen skulle aldrig nå samma status i engelsk poesi efter normandernas erövring av England 1066 (se mitt inlägg från den 1 januari 2022), då rim i stället kom att dominera. Men tekniken överlevde: mellan 1350 och 1500 komponerades flera kända dikter baserade på allitteration. Än i dag används allitteration; så vitt skilda nobelpristagare som William Butler Yeats (The darkness drops again; but now I know… från ”The Second Coming”) och Bob Dylan (Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free från ”Mr. Tambourine Man”) har begagnat sig av tekniken som en extra effekt i sin diktning. Få poeter har dock gjort det med samma skicklighet som Gorman.
Let the globe, if nothing else, say this is true: / That even as we grieved, we grew, / That even as we hurt, we hoped, / That even as we tired, we tried.
Den för oss okände upphovsmannen till The Battle of Maldon hade gillat budskapet.