Engelskans yngsta konsonant
Under den gångna veckan hade jag ett givande (nåja, åtminstone för mig) seminarium med studenter på grundnivå om den tidiga nyengelskan, alltså det engelska språket mellan ungefär 1500 och 1700. Ett av ämnena rörde tillkomsten av det språkljud som i de flesta dialekter är den yngsta konsonanten i engelskan: det ljud som vi betecknar med symbolen /ʒ/ och som förekommer i ord som vision /ˈvɪʒ(ə)n/. Det har bara funnits i språket sedan en bit in på 1600-talet. Till min glädje kunde en student redogöra för hur ljudet uppkom. Däremot saknas ljudet i svenskan, och många som har svenska som förstaspråk känner inte till att det finns.
Konsonanten /ʒ/ kan beskrivas språkvetenskapligt som en tonande postalveolar frikativa. Vad är då detta? Finurligt nog kan konsonantljud beskrivas med tre parametrar. Den första parametern är binär: tonande eller tonlös. Tonande ljud uttalas med vibrerande stämband; man kan känna detta genom att lägga fingret på halsen medan man uttalar ljudet. Om ljudet är tonande, som svenskans /v/-ljud i vara, känner man att halsen vibrerar lite mot fingret när /v/:et uttalas; ett tonlöst ljud, som /f/-ljudet i fara, orsakar däremot ingen vibration. Den andra parametern har att göra med var ljudet produceras. Postalveolara konsonanter uttalas genom att tungan reses mot den del av den hårda gommen som ligger bakom tandvallen (på engelska the alveolar ridge) där framtänderna i överkäken sitter fast. Den sista parametern har att göra med hur språkljudet produceras. Frikativor är konsonanter som uttalas genom att luft tvingas igenom en liten öppning i munhålan (i det här fallet alltså mellan tungan och gommen), vilket skapar ett brusande ljud. Frik i frikativa är samma ordled som i friktion (det kommer från början från latinets fricare ’gnugga’).
Engelskan har länge haft en tonlös postalveolar frikativa, som betecknas med /∫/ och ofta motsvaras av stavningen sh: det är det första ljudet i she och det sista ljudet i flash. Ljudet /ʒ/ uttalas alltså på exakt samma sätt som /∫/ förutom att stämbanden vibrerar för /ʒ/. Men så sent som på Shakespeares tid fanns /ʒ/ sannolikt inte i engelskan; ett ord som vision uttalades /ˈvɪzjən/ (ungefär ”VIZZ-jön”). Vi kan givetvis inte veta exakt hur just Shakespeares uttal lät, men antagligen skulle han ha uttalat namnet på sin pjäs Lika för lika (i original Measure for Measure) ungefär som /ˈmezjər fər ˈmezjər/ (och ja, han skulle ha uttalat alla /r/-ljuden).
Titelsidan för den pjäs Shakespeare antagligen uttalade /ˈmezjər fər ˈmezjər/ i den första folioutgåvan från 1623. Folger Shakespeare Library Digital Image Collection / Creative Commons.I mitten av 1600-talet tenderade sekvensen /zj/ dock att ”smälta ihop” till /ʒ/ i ord som vision och measure, och så var ett nytt språkljud fött! Den första beskrivningen av engelskans uttal som tar upp det nya ljudet är från 1644. Antagligen hade detta skett i vardagligt uttal under en tid innan det blev en etablerad del av språket. (Många språkpoliser anmärker på sådana ”slarviga” uttal när de hör dem, men i själva verket är de en högst naturlig orsak till språkförändring.) Eftersom huvuddragen i engelskans stavning redan hade etablerats innan ljudet uppkom på 1600-talet finns det som synes ingen tydlig överensstämmelse mellan /ʒ/ och en särskild stavning.
Uppkomsten av /ʒ/ gjorde engelskans uppsättning frikativor nästan helt symmetrisk. De uppträder nämligen i par av tonlösa och tonande ljud som uttalas på samma ställen i munnen: /f/ och /v/ som jag gav exempel på ovan, /θ/ (thanks) och /ð/ (this), /s/ (seal) och /z/ (zeal) samt då /∫/ och /ʒ/. Det är bara det tonlösa /h/-ljudet som saknar tonande motpart. Svenskan däremot har bara en enda tonande frikativa, nämligen /v/. Detta gör att många svenskar inte producerar några /ʒ/-ljud när de talar engelska utan använder /∫/ i stället, t.ex. vision /ˈvɪ∫(ə)n/. Detta leder i regel inte till några som helst problem eftersom det knappt finns några ordpar som uttalas identiskt bortsett från att det ena ordet har /∫/ och det andra ordet har /ʒ/ på samma plats i ordet (ett möjligt exempel är namnet Asher /ˈæ∫ə(r)/ och azure ’azurblått’ /ˈæʒə(r)/). Det blir alltså inte fel ord om man använder /∫/ i stället för /ʒ/; det låter bara lite konstigt för någon med engelska som förstaspråk. Om man inte använder /ʒ/-ljudet i sin inlärarengelska finns det därmed ingen egentlig anledning till oro för detta. Men ett blogginlägg kan ljudet vara värt!