Hieroglyfernas gåta: ett jubileum
I dag, den 27 september 2022, är det exakt 200 år sedan fransmannen Jean-François Champollion höll en föreläsning där han redogjorde för sitt genombrott i tolkningen av de egyptiska hieroglyferna. Genombrottet baserades i stor utsträckning på hans arbete med Rosettastenen (på svenska ibland kallad Rosettestenen; jag använder den mer internationellt gångbara versionen av namnet här).
För att förstå varför hieroglyferna var så svåra att tolka måste vi titta lite på de olika skriftspråk som utvecklats genom historien. Eftersom skriften är en mänsklig uppfinning har den nämligen uppfunnits på olika sätt. Vi kan grovt dela in skriftspråken i tre typer beroende på vad ett skrivet tecken motsvarar i talspråket; många skriftspråk utgör dock blandningar av de tre typerna.
Det alfabetiska skriftspråk som svenskan använder sig av (en version av det latinska alfabetet) bygger i grunden på att varje tecken (bokstav) motsvarar ett distinkt språkljud, som språkvetare kallar fonem. Stavelseskrift (som också kallas syllabisk skrift) bygger, som namnet antyder, på att ett tecken motsvarar en stavelse (ofta konsonant + vokal). Logografisk skrift slutligen bygger på att ett tecken motsvarar ett helt ord (eller en betydelsebärande beståndsdel i ett ord, ett så kallat morfem). Som exempel är kinesisk skrift huvudsakligen logografisk; japansk skrift har lånat in kinesiska tecken (där de kallas kanji) men använder också två syllabiska uppsättningar (som tillsammans kallas kana).
Ursprunget till de egyptiska hieroglyferna är logografiskt; bildliknande tecken representerar ord eller morfem. Hieroglyfer fanns redan c:a 3000 f.Kr., men de första fullständiga meningarna skrivna med hieroglyfer är något yngre. Men när väl ett tecken kommit att stå för ett ord kunde det också stå t.ex. för ett annat ord som uttalades med samma konsonant(er), och i förlängningen för dessa ljud i sig. (Det fanns också stumma tecken vars uppgift bl.a. var att klargöra vilken betydelse ett annat tecken hade.) Just denna flertydighet hos hieroglyferna gjorde dem mycket svåra att tyda när konsten att läsa dem väl hade fallit i glömska.
Sena hieroglyfer från antiken. Wikimedia Commons: NaySay.
Det stora genombrottet kom alltså först efter att Rosettastenen upptäcktes år 1799. Inskriptionerna på stenen, som är från c:a 200 f.Kr., utgör ett dekret utfärdat av Memfis präster till kung Ptolemaios V Epifanes. Det viktiga med inskriptionerna är dock inte främst själva innehållet utan det faktum att texten återges på två språk och med tre skriftsystem: på fornegyptiska med hieroglyfer och med en vidareutveckling av hieroglyferna som kallas demotisk skrift – och på grekiska med grekisk skrift! Denna möjlighet att jämföra hieroglyfer med ett känt språk och alfabet gjorde att koden äntligen kunde knäckas, och en helt ny uppsättning skriftliga dokument blev i förlängningen tillgängliga för egyptologer, historiker, språkvetare och andra akademiker. Det är allt värt ett inlägg i den här bloggen trots att kopplingen till engelskan lyser med sin frånvaro (bortsett möjligen från att Rosettastenen numera återfinns på British Museum i London)!
Rosettastenen som jag fotograferade den i januari 1995 den första gången jag såg den på British Museum, där den förvaras. Tjugosju år sedan. Fortfarande gåshud.