Valspecial om språk
Inför det kommande valet har Språkrådet genomfört en enkät där riksdagspartierna redogjort för sina åsikter på det språkpolitiska området. Resultatet har publicerats som en offentligt tillgänglig rapport av Institutet för språk och folkminnen.
Rapporten bjuder på en hel del intressant läsning för språkintresserade väljare; bland annat tar den upp partiernas hållning i aktuella frågor som språkkrav för medborgarskap och svenskans ställning gentemot engelskan. Även själva enkäten, ett antal relevanta referenser och Språklagen inkluderas föredömligt. I detta blogginlägg fokuserar jag på en specifik fråga från rapporten, nämligen modersmålsundervisning.
Modersmålsundervisning (ofta används även den tidigare termen hemspråksundervisning) innebär mycket kortfattat att många grundskoleelever som har en vårdnadshavare med annat modersmål än svenska erbjuds undervisning i detta språk (utökade rättigheter gäller för de nationella minoritetsspråken). För en mer fullständig definition rekommenderas Statens offentliga utredningar (SOU) 2019:18, där modersmålsundervisningen utreds i detalj och flera förändringar föreslås.
Modersmålsundervisning är en intressant fråga eftersom den erbjuder ett tillfälle att jämföra politiska ståndpunkter med forskningsläget; de studier som genomförts är nämligen tämligen samstämmiga beträffande modersmålsundervisningens effekter. Givetvis finns det i vanlig ordning skilda åsikter även i forskarvärlden, men den allmänna bilden sammanfattas klart i SOU 2019:18 (ss. 142–143): ”merparten av studierna kommer fram till att fortsatt utveckling av elevernas flerspråkighet genom strukturerad skolundervisning i modersmålet har gynnsamma effekter för elevernas språkutveckling (i både modersmålet och andraspråket) och studieresultat”. Det saknas alltså vetenskapligt stöd för argument emot modersmålsundervisning. Som Umeå universitet påpekar i sitt remissyttrande till SOU 2019:18 (s. 1) är ”[a]lla sorters flerspråkighet … en rikedom för individen, men personer med hög kompetens i många språk och anknytning till många kulturkretsar är också en rikedom för samhället”.
De flesta partier ställer sig också positiva till modersmålsundervisning enligt rapporten (ss. 21–24). C, L, MP, S och V anser att modersmålsundervisning är mycket viktig och KD och M att den är ganska viktig, medan SD står ut från mängden genom att ange att den inte alls är viktig. Alla partier utom SD har också synpunkter på modersmålsundervisningen. I vissa fall innebär förslagen en förstärkning; t.ex. vill S och MP göra det lättare att få studievägledning på modersmålet, och V vill utsträcka modersmålsundervisningen till att även omfatta ensamkommande (som SOU 2019:18 [s. 313] påpekar verkar ensamkommande i praktiken få tillgång till modersmålsundervisning även i dag, men de har ingen formell rättighet till det, vilket utredningen föreslår ska ändras). M påpekar å andra sidan att modersmålsundervisning ska ligga utanför ordinarie lektionstid för att inte gå ut över andra ämnen.
Anledningen till att SD inte har specifika förslag är enkel: de vill avskaffa modersmålsundervisningen och ersätta den med ökade resurser till svenskämnet. Detta ersättningsperspektiv speglar en syn på modersmålsundervisning som tyvärr är svår att förändra trots att den saknar stöd i forskningen, d.v.s. att den står i ett konkurrensförhållande till andra ämnen och språk. SOU 2019:18 (s. 143) noterar att ”inga studier har påvisat att fortsatt utveckling av flerspråkigheten negativt inverkar på elevernas förmåga att till exempel utveckla svenska” och att "motsatsställningen saknar vetenskapliga belägg”.
Modersmålsundervisningen utgör givetvis bara ett exempel på språkfrågor som är politiskt relevanta. Oavsett vad man tycker i sak förtjänar dessa frågor att lyftas mer i debatten, och rapporten är ett viktigt steg på vägen!