Fonetisk stavning i översättning: bland djurkyrkogårdar och honung
Olika skriftspråk använder olika principer för hur man återger talet med skrivna symboler. Lite förenklat kan man säga att en symbol i ett skriftspråk vanligen motsvarar (i) ett helt ord, (ii) en stavelse eller (iii) ett enskilt språkljud (men många skriftspråk innehåller blandningar av de olika systemen). Engelskan och svenskan använder alternativ (iii), så kallad alfabetisk skrift, vilket innebär att ett skriftligt tecken i normalfallet motsvarar ett talat språkljud.
Nu är det inte riktigt så enkelt i praktiken. Bland annat är skriftspråket vanligen mer konservativt än talspråket. Förändringar som sker i uttalet över tid speglas inte alltid i skriften eftersom normerna för skriftspråket tenderar att ”låsa” stavningen så att den fortsätter att spegla de gamla uttalen, vilket leder till brist på överensstämmelse mellan tal och skrift. I engelskan är denna brist mycket påtaglig: engelskans stavning är faktiskt på många sätt en bättre vägledning till 1400-talets språkljud än till dagens uttal!
En följd av denna brist på överensstämmelse är att samma engelska ljud kan stavas på olika sätt (och att samma stavning kan motsvara olika ljud). Detta ställer till det både för språkinlärare och för barn som har engelska som modersmål; det är inte lätt att veta vilken stavning som är den korrekta i ett specifikt ord om samma ljud kan stavas på olika sätt. (Det är också en ganska ny idé att ett ord bara har en ”korrekt” stavning; det skulle inte ha föresvävat en medeltida skribent att hen måste stava samma engelska ord på samma sätt hela tiden.)
Författare kan dock utnyttja dessa svårigheter för att skapa litterära effekter. Man kan t.ex. låta ett barn (eller, i ett av fallen nedan, en besjälad nallebjörn) använda en stavning som avviker från normen men stämmer med uttalet (d.v.s. den är fonetiskt korrekt) för att visa att barnet inte tillägnat sig alla stavningsregler ännu.
Sådana stavningar blir en utmaning för översättare: det gäller att överföra dem till målspråket för översättningen på ett vettigt sätt för att få samma effekt. Det här blogginlägget fokuserar på två exempel på denna utmaning i översättningar från engelska till svenska.
Stephen Kings skräckroman Pet Sematary handlar om en begravningsplats för husdjur. Om man begraver djuren där återvänder de till livet, men de är inte riktigt sig lika längre. (Jag ska inte avslöja mer av handlingen, men det blir tråkigheter.) Sematary är just ett barns stavning av det engelska ordet cemetery ’kyrkogård’. Det är en lysande alternativ stavning eftersom sematary och cemetery resulterar i precis samma uttal på amerikansk engelska: i början av ett ord motsvarar s, precis som c:et i cemetery, alltid ett tonlöst s-ljud; både a och e kan motsvara det obetonade ö-liknande ljudet /ə/, som förekommer i mitten av cemetery; och i de flesta amerikaners engelska har kort ä-ljud och kort e-ljud fallit samman före r-ljudet, så att ary och ery motsvarar samma uttal. (I brittisk engelska hade sematry kanske fungerat ännu bättre, eftersom ordet bara har tre stavelser i de flesta britters uttal – men det är ju inte Stephen Kings problem!)
Den svenska titeln Jurtjyrkogården är också utmärkt. Eftersom svenskan generellt har bättre samband mellan uttal och stavning än engelskan har man inte riktigt lika mycket spelutrymme på svenska. Men både j och dj kan motsvara j-ljud i ett ord som djur (jämför t.ex. djup och jubel), och det förefaller rentav troligt att ett barn skulle välja den enklare stavningen j. Och även om tj är en ganska ovanlig stavning för det svenska tje-ljudet /ç/ framför y så förekommer stavningen i en mängd andra ord, som tjuv och tjata, så även tjyrkogården i stället för kyrkogården är fullt rimligt.
Även huvudpersonen i böckerna om Winnie-the-Pooh (Nalle Puh på svenska) använder en okonventionell stavning när han uttalar sig om sin favoritföda: hunny i stället för standardengelskans honey. Återigen är den avvikande stavningen fonetiskt korrekt. Bokstaven u är både den vanligaste stavningen av vokalljudet /ʌ/, som förekommer i honey, och den ursprungliga stavningen i detta ord: på fornengelska stavas ordet oftast hunig! (Anledningen till att vi stavar honey med o i dag har att göra med medeltida skrivstilar, men även detta får anstå till ett annat inlägg.) Och ordsluten ney och nny betecknar vanligtvis samma ljud (honey rimmar ju med sunny), så även det fungerar bra.
Nalle Puh äter hunny. Wikimedia Commons: public domain.
Här blir dock den svenska motsvarigheten håning lite mindre lyckad. Att använda å i stället för o är en utmärkt idé: svensk stavning är nämligen inkonsekvent när det gäller /o:/-ljudet, som kan återges med antingen o eller å i skrift (jämför orden kol och kål, som ju uttalas med samma /o:/-ljud). Att skriva honung med å i stället för o verkar därmed helt logiskt. Däremot kunde man i mitt tycke ha hoppat över att ändra den andra vokalen och nöjt sig med att låta Nalle Puh tala om hånung. Bokstaven i kan ju inte representera det andra vokalljudet i ordet honung, och det verkar långsökt att Nalle Puh inte skulle kunna uttala namnet på sin favoritföda – poängen är att han inte vet hur ordet stavas.
En del romaner tar sådana här avvikelser från den engelska vi är vana vid ett steg längre. Russell Hobans postapokalyptiska roman Riddley Walker är till exempel skriven helt på huvudpersonens egen engelska, som har förändrats en hel del under de århundraden som gått sedan en katastrof ödelade civilisationen; inte bara stavning utan även grammatik, ordförråd och uttal skiljer sig från dagens engelska. Se där en utmaning för en översättare!