Om de, dem, och skillnaden dom emellan
Här kommer något så ovanligt för den här bloggen som ett inlägg om svenska språket! Under våren har valet mellan de, dem och dom debatterats flitigt i såväl dagspressen (t.ex. i en språkspalt och en podd i Svenska Dagbladet) som sociala medier. Eftersom delar av denna debatt har mer allmängiltig språklig relevans tänkte jag presentera en språkvetares (högst individuella) syn på frågan.
I de allra flesta svenskars tal har de och dem som pronomen fallit samman till formen /dɔm/, som stavas dom när den skrivs ned (stavningen dåmm hade dock varit en bättre länk till uttalet). I det skrivna standardspråket däremot har en skillnad mellan de och dem upprätthållits, så att de används som subjektsform medan dem används som objektsform och efter prepositioner: De träffade mig, men Jag träffade dem; De gav mig boken, men Jag fick boken av dem.
Problemet med detta är att talet är, och alltid har varit, det egentliga språket för nästan alla språkanvändare. Som jag nämnde i mitt inlägg om genitiv den 12 mars 2022 lär sig alla människor sitt talade förstaspråk utan att behöva någon undervisning så länge de (i) har fungerande hörsel, (ii) växer upp under normala förhållanden och (iii) inte har någon funktionsvariation som försvårar eller omöjliggör talad interaktion. Skrift däremot är en färdighet som måste tränas. Distinktioner som bara görs i skrift, som den mellan de och dem, har därmed sämre chanser att överleva än de distinktioner som även återfinns i talspråket.
Det är alltså inte konstigt att bruket vacklar i svensk skrift. Ett mindre antal kontexter verkar vara särskilt problematiska:
- Konstruktioner med de(m) + en som-sats där hela konstruktionen är ett objekt eller följer en preposition: Jag har inget till övers för de(m) som inte anstränger sig.
- Konstruktioner där de(m) är ett objekt eller styrs av en preposition men har flyttats till början av satsen: De(m) gillar jag inte.
- Konstruktioner där de(m) är subjekt men uppträder efter verbet: Hur fungerar de(m)?
Det är inte konstigt att det uppstår oklarheter i dessa miljöer. I (1) styrs hela konstruktionen de(m) som inte anstränger sig av prepositionen för, vilket gör att dem är den traditionellt korrekta formen; men det är lätt att se de(m) som subjekt till anstränger sig, och då skulle subjektsformen de vara den väntade. (Det är också möjligt att språkanvändare helt enkelt ser de som som en fast kombination som inte ändras av rollen i satsen.) I (2) är de(m) objekt till gillar, vilket återigen gör dem till den föreskrivna formen; men då ordet står före verbet, där subjektet ofta befinner sig, används ibland subjektsformen. I (3) är problemet det omvända: de(m) är subjekt till verbet fungerar, vilket gör de till den väntade formen, men ordet står efter verbet, vilket är den vanliga platsen för objektsformen dem. När man inte får hjälp av talspråket, där dom används i samtliga fall, är vacklande språkbruk helt naturligt.
Numera accepterar många normativa källor, t.ex. Språkriktighetsboken, både de och dem i (1); däremot föreskrivs fortfarande dem i (2) och de i (3). Det finns dessutom fortfarande många språkanvändare som insisterar på att (i) den traditionella skillnaden ska göras mellan de och dem i samtliga kontexter och (ii) dom inte ska ersätta de och dem i skriftspråk. Det kan därför vara värt att gå igenom några av argumenten för denna hållning; som läsaren kommer att märka ger jag inte särskilt mycket för dem.
Argument 1: språkhistoria. Här menar man att skillnaden ska upprätthållas helt enkelt för att den har funnits förut. Det argumentet är ganska lätt att slå hål på. Samma personer som upprörs över att de används i stället för dem brukar nämligen anmärka på han i stället för honom i satser som Jag träffade han i går – men om man bara går på språkhistoria är han den ”korrekta” formen! (Fornsvenskan använde han som ackusativform och honum som dativform.) Om man är emot språkförändring måste man rimligtvis vara det konsekvent. Men ett ännu starkare motargument är att alla levande språk förändras. Svenskan som användes för 100 år sedan var varken bättre eller sämre än dagens svenska; den var bara annorlunda. Att det var annorlunda förr är helt enkelt inte ett argument för att det är sämre nu.
Argument 2: tydlighet. De som anför detta argument menar att förlusten av distinktionen mellan de och dem skulle göra språket mer tvetydigt; betyder Dom kände Kalle t.ex. att Kalle kände dem eller att de kände Kalle? (I talspråket är det lätt att höra skillnaden: om dom är framförställt objekt i meningen ovan är det betonat, medan kände får betoningen om dom är subjekt.) Men i praktiken är antalet fall där tydligheten blir lidande mycket begränsat; annars skulle inte talspråket fungera! Engelskan har t.ex. gått från fyra former i andra person (thou, thee, ye och you) till en enda form (you), och det verkar inte leda till några större sammanbrott i kommunikationen. Inget levande språk gör alla grammatiska distinktioner som potentiellt skulle kunna göras; det skulle göra språket ohanterligt (och kanske näst intill omöjligt att lära sig).
Argument 3: engelskan. Man hör ofta att svenskar borde kunna göra skillnad på de och dem eftersom de hanterar engelskans they och them utan problem. Men jämförelsen haltar betänkligt. För det första är they och them olika former även i talad engelska, vilket rimligtvis gör dem enklare att hålla isär. För det andra används varken they eller them, utan those, i just de konstruktioner som vållar de största problemen för svenskar, d.v.s. typen i (1): I don’t care for those who don’t apply themselves. För det tredje är framförställda objekt, som i svenskans De(m) känner jag inte, mycket ovanliga i engelskan. En rimligare jämförelse är i så fall bruket av whom som frågepronomen och relativpronomen: denna objektsform är numera ytterligt sällsynt i talad engelska, där who används i stället, och i engelsk skrift är den enda position där whom fortfarande är majoritetsform omedelbart efter en preposition, som i the person to whom I was speaking – en ordföljd som inte används särskilt ofta vare sig i talspråk eller i ledigt skriftspråk. Däremot kan en jämförelse med engelskan vara lämplig för att vederlägga…
Argument 4: kontinuitet. Man läser ibland att vi bör upprätthålla skillnaden mellan de och dem i stället för att gå över till dom för att vi även i framtiden ska kunna förstå äldre texter där de och dem används. Men som jag nämnt ovan har engelskan förlorat massor av pronomenformer (thou, thee och ye), och engelska bibelläsare kan trots detta förstå t.ex. the King James Bible från 1611, där de äldre formerna används genomgående. Detsamma skulle med stor sannolikhet gälla de och dem för framtida läsare som aldrig stött på något annat än dom. Dessutom är det helt enkelt inte så språk fungerar: vi håller inte gamla distinktioner vid liv för att kunna förstå gamla texter. Språket är till för att kommunicera med personer som är samtida med oss själva.
Det finns alltså i mitt tycke inte några starka argument emot att använda dom (eller något annat pronomen som inte gör skillnad på subjekts- och objektsform i tredje person pluralis) även i skriftspråk, förutom att en del språkanvändare helt enkelt stör sig på det (och, i allmänhet, på sammanblandning mellan de och dem). Men det är knappast ett starkt argument i jämförelse med den osäkerhet och ångest som andra språkanvändare tvingas uppleva när de gång efter annan får höra att deras svenska inte är ”korrekt” bara för att de inte behärskar de rent skriftspråkliga reglerna för de(m). Exemplet nedan är talande inte bara i sitt fördömande tonfall utan också för att det helt bortser från talspråket, där t.ex. jag och mig men inte de och dem är separata former för de flesta svensktalande. Vore det inte bättre om vi helt enkelt slutade uppröras över detta i stället?
Exempel från Facebook på språklig intolerans gentemot sammanblandning av de och dem.
Vill man skilja på de och dem i skrift får man givetvis göra det; jag gör det själv i det här inlägget. Vi befinner oss kanske i en övergångsfas där parallella mönster kommer att förekomma en tid; det kommer inte att vålla några större problem om så är fallet. Men oavsett vart vi är på väg i frågan är det dags att sluta reta sig på andras bruk av de, dem och dom!