Ju fler /kocks/kockar/kockars/, desto sämre soppa?
Två språkkrönikor i dagspressen har på sistone indirekt berört samma fenomen: språkliga skillnader som finns i skriven standardsvenska men inte alltid görs i svenskt talspråk. Den 22 februari skrev Sara Lövestam i Svenska Dagbladet om distinktionen mellan subjektsformen de och objektsformen dem; den 9 mars skrev Johanna Åberg Lundén i Upsala Nya Tidning om distinktionen mellan var för befintlighet och vart för riktning (krönikan i SvD finns här och krönikan i UNT här för läsare som har tillgång till tidningarna). Själva skillnaden mellan de och dem och mellan var och vart får bli ett ämne för ett annat blogginlägg. Den synpunkt i krönikorna som är intressant från ett mer allmänt språkvetenskapligt perspektiv är att distinktioner som inte görs i talspråket för en mer eller mindre osäker tillvaro. För de flesta svenskar används den form som vanligtvis skrivs dom för både de och dem i standardsvenskt skriftspråk; och i flera svenska dialekter används var, vart eller vars för både riktning och befintlighet. Ett engelskt parallellfall till detta är böjningsformerna för regelbundna substantiv, som det här inlägget handlar om.
I dag bildar nästan alla engelska substantiv pluralis genom att ändelsen (e)s läggs till efter singularformen, t.ex. one cook—two cooks. Ändelsen uttalas /s/, /z/ (d.v.s. tonande s-ljud) eller /ɪz/ beroende på vilket ljud som kommer före den; lingvister säger att dessa tre uttal är allomorfer (varianter) av samma morfem (pluralis). Dessutom görs skillnad mellan grundkasus (som i svenskans kock) och genitiv (som i svenskans kocks). I singularis bildas genitiv genom att man till grundkasus lägger ’s, alltså en apostrof och ett s, t.ex. my cook’s knife ’min kocks kniv’. I pluralis läggs bara apostrofen till efter grundkasusformen, som i my cooks’ knives ’mina kockars knivar’. Ett regelbundet substantiv har alltså fyra former i engelskan: singularis + grundkasus (cook), singularis + genitiv (cook’s), pluralis + grundkasus (cooks) och pluralis + genitiv (cooks’). Det ser ju klart och tydligt ut, eller hur?
Denna klara uppdelning i fyra former existerar dock bara i skriftspråket! I talspråket uttalas cook’s, cooks och cooks’ precis likadant – /kʊks/ – och på motsvarande sätt sammanfaller uttalet för alla regelbundna substantiv i engelskan. Ändelserna för singularis + genitiv, pluralis + grundkasus samt pluralis + genitiv har alltså identisk form i talet. Som språkinlärare är det lätt att missa detta faktum eftersom vi ofta lär oss regler genom att läsa skrivna grammatikböcker, men det är viktigt att komma ihåg att det är talet och inte skriften som är det primära språkmediet. Alla människor som (i) har fungerande hörsel, (ii) växer upp under normala förhållanden och (iii) inte har någon funktionsvariation som försvårar eller omöjliggör talad interaktion lär sig sitt talade förstaspråk utan att behöva någon undervisning. Skrift däremot är en färdighet som måste tränas. Många språk saknar helt skriven form, och de språk som har en skriven form har talats av ett mycket stort antal människor som varken har kunnat läsa eller skriva genom historien. Det är därför distinktioner som bara görs i skrift har sämre chanser att överleva i längden: de är till viss del konstgjorda.
Hur uppstod då denna situation i engelskan? I fornengelska skrifter, alltså texter från före c:a 1100, ser det annorlunda ut. Substantivböjningen var överhuvudtaget mycket mer omfattande, och det fanns flera olika deklinationer som tog olika ändelser (ungefär som pluralis kan bildas med olika ändelser i nusvenskan, t.ex. or i flickor men ar i pojkar). Men om vi bara begränsar oss till de fyra former som är aktuella här så härstammar dagens engelska böjning från de substantiv som brukar benämnas starka maskuliner. Det fornengelska ordet för cook, coc, tillhörde denna klass (det uttalades med långt o-ljud, någonstans mitt emellan nusvenskans vokaler i kok och kåk). Och i fornengelskan var alla fyra formerna annorlunda i tal såväl som skrift: kock = coc, kocks = coces, kockar = cocas och kockars = coca. Det är lätt att se att dagens cook’s och cooks härstammar från de fornengelska motsvarigheterna; genitiv pluralis på a har däremot dött ut (detsamma har skett i svenskan, men vi har kvar vissa språkliga fossil av denna form i uttryck som till handa).
Under tidig medeltid faller dock detta system samman i engelskan, och substantiv har i princip bara två former i tal såväl som skrift, t.ex. cook för singularis + grundkasus och cookes för alla andra former (vokalljudet som skrivs som ett e här faller också bort efter hand). Dagens stavning med genitivapostrof börjar etableras först under senare halvan av 1600-talet, och bruket varierar långt in på 1700-talet. Det rör sig alltså om en ren skriftspråksreform som i dag inte haft någon motsvarighet i talet på runt 1000 år. Precis som man kan vänta sig av en sådan situation använder många med engelska som förstaspråk inte heller apostrofer på det sätt som föreskrivs i standardengelskan: apostrofer utelämnas ofta i genitiv (som i kids books) och kan förekomma i grundkasus (som i taxi’s i bilden nedan). Icke desto mindre blir många andra engelsktalande lika uppbragta över sådana ”misstag” som vissa svenskar blir när de används i sammanhang där dem förordas i standardsvenska.
Överkryssad apostrof i grundkasus + pluralis. Från Wikimedia Commons (user: Sceptre).
Är då detta ett problem? Nej, bara om man gör det till ett problem. Det är mycket sällan som sammanhanget inte avgör om man menar taxi’s, taxis eller taxis’, oavsett vilket av dessa skrivsätt man väljer. (Försök själv att allvarligt menat tolka skylten ovan som något annat än grundkasus + pluralis, alltså ’taxibilar’.) Om skillnaden mellan formerna i sig var så viktig som språkpoliser vill göra gällande skulle talspråket inte ha klarat sig utmärkt utan den under det senaste årtusendet. Sammanblandning av dessa former, liksom av de och dem eller var och vart, kommer inte att resultera i vare sig språklig anarki eller talrika missförstånd.
I mina språkstrukturkurser på Uppsala universitet lär jag förvisso ut standardengelska, och där får studenterna lära sig att göra skillnad mellan former som cook’s, cooks och cooks’ helt enkelt eftersom deras engelska kommer att bli bedömd som mer ”korrekt” av många engelsktalande om de använder apostrofen på det sätt som föreskrivs i grammatikböckerna. De får alltså utomspråkliga fördelar av att göra dessa distinktioner. Betydligt viktigare lärdomar att bära med sig är dock de som de får på lingvistikkurserna. För det första: talspråket, där taxis och taxi’s är identiska, är det primära språket. För det andra: standardengelskan, inklusive dess skrivna genitivdistinktioner, är bara en (ganska särpräglad) varietet av engelskan bland alla andra – språkligt likvärdiga – varieteter. För det tredje: den egentliga språkvetenskapen är deskriptiv, inte preskriptiv. Vi är inte intresserade av att tala om för folk hur de ska använda språket; vi är intresserade av att beskriva hur folk faktiskt använder språket. Livet som språkanvändare vore enklare om alla andra språkanvändare kunde tänka sig att bli lite mer deskriptiva.