Förhäxande stavning
Jag har tillbringat delar av den senaste arbetsveckan med att studera deprimerande men intressant källmaterial, nämligen dokumenten från häxprocesserna i Salem (numera Danvers) i Massachusetts år 1692 och 1693. Det här inlägget fokuserar på språkliga egenskaper hos dokumenten, men några ord om de tragiska händelserna kan vara på sin plats först (min korta redogörelse baseras främst på Grund 2021: 6–11).
I enlighet med ett mönster som känns igen från många häxprocesser var det inledningsvis kvinnor i samhällsgemenskapens utkanter som anklagades, i detta fall tiggerskan Sarah Good, Sarah Osborne, som slutat gå i kyrkan, och Tituba, en förslavad urinvånare (till skillnad från häxeri var slaveri dessvärre fullt lagligt). Anklagelserna kom till största delen från fyra flickor och unga kvinnor som fick något som liknade hysteriska anfall och hävdade att de anfallits och plågats av de anklagade kvinnorna, ofta i andeform. Frågan om hur sådana ”spektrala bevis”, som inte kunde verifieras, skulle värderas fick därmed stor betydelse. Dessvärre satte den dömande makten till en början tilltro till sådan bevisföring, och eftersom antalet anklagelser växte i något som liknade masshysteri kom sammanlagt 19 personer att avrättas under processerna (till detta ska läggas bl.a. ett dödsfall under tortyr). Dessutom fängslades ett antal personer (även efter att spektrala bevis börjat ifrågasättas), delvis efter framtvingade erkännanden, men också eftersom ett sorts prejudikat etablerades som innebar att de som erkände slapp dödsstraff. Detta ökade givetvis de anklagades benägenhet att bekänna häxeribrott som de uppenbarligen inte begått: det innebar ju att de åtminstone inte riskerade galgen. Först i maj 1693 var processerna över.
Häxprocesserna i Salem (och på många ställen i Europa) förtjänar självklart att uppmärksammas av historiska skäl. Själva dokumenten som bevarats från Salem är dock dessutom mycket värdefulla för språkvetare.
Ett av dokumenten (ett vittnesmål av Abigail Williams) i faksimil. Det börjar: ”Abigail Williams testifyeth & saith that an old man that goes with two sticks hath appeared to & hurt her many times by pinching & bringing the book for her to set her hands unto, …”. Wikimedia Commons: public domain (Aurevilly; {{PD-US}})
Dokumenten från Salem publicerades för en tid sedan i en ny utgåva (Rosenthal m.fl. 2009) som reproducerar de ursprungliga texterna så troget originalen som möjligt med modern ortografi, vilket gör dem till utmärkt material för språkvetenskaplig forskning. (Utgåvor gjorda av och/eller för t.ex. historiker eller litteraturvetare justerar ibland stavning, interpunktion etc. för att göra dokumenten mer lättförståeliga – bra för dem men dåligt för oss.)
------------
There being Complaint this day made, before vs, By Edward putnam and Henery Keney
Yeomā both of Salem Village, Against Martha Cory the wife of Giles Cory of Salem ffarmes for suspition of haueing Committed sundry acts of Witchcraft and thereby donne Much hurt and injury vnto the Bodys of Ann putnam the wife of Thomas putnam of Salem Village Yeoman And Anna putnam ye daufter of sd Thomas putnam and Marcy Lewis single woman Liueing in sd putnams famyly; also abigail William, one of mr parris his famyly and Elizabeth Hubert Docter Grigs his maid
You are therefore in theire Majests names hereby required to apprehend and bring; before vs. Martha Cory the wife of Giles Cory abouesaid on Munday next […] ------------
Vid första anblicken ser texten kanske rätt modern och lättförståelig ut. Den innehåller dock en del tidstypiska drag med intressanta ursprung. Jag tar upp ett urval av dessa nedan.
Vissa förkortningar skulle inte användas i dag. Förkortningen sd, som står för said (ungefär ’den ovannämnda’), är ganska vanlig i dåtida juridiska dokument, där det ofta var viktigt att klargöra identiteten hos de inblandade. Att Majests står för Majesties är kanske inte så svårt att klura ut. Yeomā står för yeoman, ett ord som betecknat lite olika sociala grupper under engelskans historia. Nasaler som m och n utelämnades ofta i manuskript om de var förutsägbara från sammanhanget, och man satte i stället en markering som ett streck över föregående vokal för att visa att en nasal konsonant följde. Ye slutligen har en intressant historia. Man skulle kunna tro att det rör sig om pronomenet ye, som ursprungligen motsvarade nusvenskans ni; men det rör sig faktiskt om den bestämda artiken the! I fornengelskan användes ofta tecknet þ där man i dag skriver th, och detta þ kom med tiden att skrivas på ett sätt som kunde blandas ihop med y – därav ye för dagens the. (Man kan ibland stöta på stavningen i namn på pubar som Ye Olde Inn även i dag.)
Även andra egenskaper hos stavningen kan förtjäna en kommentar. Bruket av stor och liten bokstav verkar inte följa några tydliga regler. Något som däremot är ganska regelbundet just i detta dokument är bruket av u och v. Till skillnad från i dag sågs dessa tecken ofta som varianter av samma bokstav i äldre texter; ofta användes v i början av ord och u överallt annars, oavsett om de betecknade konsonanter eller vokaler. I texten ovan ser vi detta i ord som vnto och liueing, som ju stavas unto resp. living i dag.
Avslutningsvis kan nämnas att genitiv inte bildas som vi är vana vid. Till att börja med förekommer inte apostrof i genitivformerna (t.ex. putnams famyly för dagens Putnam’s family). Apostrofer förekom förvisso, men bruket var inte helt etablerat ännu. Men vi ser också ett par exempel där pronomenet his används där vi kanske skulle använda en genitiv i dag: mr parris his famyly och Grigs his maid motsvarar möjligtvis dagens Mr Parris’s family resp. Griggs’s maid. Detta märkliga bruk berodde eventuellt på att både ordet his och genitivändelsen kunde uttalas /əz/ (ungefär ”özz”), vilket kan ha fått folk att uppfatta genitivändelsen som en sorts reducerad variant av his.
Dokumenten från Salem kommer med all säkerhet att fortsätta att sysselsätta forskare från en mängd discipliner. Och de är väl värda uppmärksamheten.
Källförteckning
- Grund, Peter J. 2021. The Sociopragmatics of Stance: Community, Language, and the Witness Depositions from the Salem Witch Trials. Amsterdam och Philadelphia: John Benjamins.
- Rosenthal, Bernard, Gretchen A. Adams, Margo Burns, Peter Grund, Risto Hiltunen, Leena Kahlas-Tarkka, Merja Kytö, Matti Peikola, Benjamin C. Ray, Matti Rissanen, Marilynne K. Roach och Richard B. Trask (red.). 2009. Records of the Salem Witch-Hunt. Cambridge: Cambridge University Press.