När "n" byter ord
I går tittade jag och några av studenterna på vårt kandidatprogram (engelska med globala perspektiv) på den tidiga nyengelskan, alltså den engelska som användes mellan c:a 1500 och 1700. Vi gick igenom början av Shakespeares pjäs Titus Andronicus (utgåvan från 1594). I pjäsen förekommer raderna Then let my Fathers honours liue in me, / Nor wrong mine age with this indignitie. Den engelskkunnige hittar säkert flera skillnader mellan den här engelskan och dagens standardskrift: <u> används i stället för <v> i live, genitivapostrof saknas i Fathers (se mitt inlägg från den 12 mars 2022), som dessutom skrivs med initial versal, och indignity skrivs med <ie> i stället för <y>. Men det här inlägget handlar om den kanske mer oväntade distinktionen mellan my i my Fathers och mine i mine age och de effekter den har fått på några engelska substantiv.
I dagens standardengelska är skillnaden mellan my och mine rent grammatisk. My används när ordet bestämmer ett substantiv som bike, medan mine används när ordet inte har något substantiv efter sig: This is my bike, men This bike is mine. Men i tidigare former av engelskan kunde mine användas även som bestämning till substantiv – om nästa ord började på vokalljud, som i mine age från Titus Andronicus. Man sade därmed ofta my father men mine age. Engelskan hade på Shakespeares tid även kvar särskilda singularisformer i andra person, och variationen var likadan här: thy father ’din far’, men ofta thine age ’din ålder’. Valet styrdes alltså av samma princip som många engelsktalande fortfararande använder när de säger a father men an age, med två olika former av obestämd artikel: a före konsonantljud och an före vokalljud. (Språkvetare säger att den obestämda artikeln a(n) är ett morfem, och a och an är två allomorfer – d.v.s. varianter – av detta morfem. Den språkliga kontexten, i detta fall nästföljande ljud, bestämmer vilken allomorf som används.)
Vad har då detta med substantiv att göra? Kopplingen kommer av att vi vanligtvis inte gör uppehåll mellan ord i talspråk: kombinationerna an/mine/thine age skulle rent uttalsmässigt lika gärna kunna stå för a/my/thy nage eftersom vi uttalar alla språkljud i frasen i obruten följd. Det hände därför att n:ets plats (sist i bestämningsordet eller först i substantivet) feltolkades: mine age kunde t.ex. missuppfattas som my nage. Sådana missuppfattningar är antagligen särskilt vanliga i två fall. För det första kan barn som lär sig engelska som förstaspråk analysera det språk de hör annorlunda jämfört med vuxengenerationen, vilket kan leda till nya ordformer; för det andra har även många historiska språkanvändare som vuxna kunnat göra liknande nya analyser, eftersom de (liksom barn) inte har varit läskunniga och haft en fastlagd stavning (mine age, inte my nage) att konsultera. Och ibland har formen vars ursprung var en missuppfattning faktiskt blivit den som överlevt!
Låt oss titta på några exempel. Det franska lånordet apron ’förkläde’, som kom in i engelskan på 1300-talet, kommer från franskans napperon, och hade ett <n> även i engelsk skrift under lång tid innan a napron blev an apron. Ordet adder ’huggorm’, som många svenskar känner igen från BBC:s legendariska komediserie The Black Adder med Rowan Atkinson, är forngermanskt och har funnits i engelskan genom hela språkets historia – men den fornengelska formen är nædre!
Sittande till vänster: Rowan Atkinson som kapten Henry Blackadder (inte Blacknadder). Bild från BBC.
Även den motsatta processen finns belagd, det vill säga substantiv har fått ett extra <n> som inte fanns där från början eftersom n:et i ord som an och mine uppfattats som om det tillhörde substantivet. Ett bra exempel är nickname, som från början hade samma struktur som svenskans öknamn (den ursprungliga engelska formen är eke-name). Början av det svenska ordet har historiskt sett inget med substantivet ök att göra, även om det kan vara lätt att tro det eftersom ett öknamn i dag ofta är nedsättande: ett öknamn var ett namn som ökade antalet namn på en person. Det motsvarande engelska verbet eke har närmast dött ut förutom i frasen eke out, men återfinns alltså i ändrad form i dagens nickname.
Faktum är att <n> bytt ord på ett ännu mer uppenbart sätt i svenskans historia. Det pronomen som i dagens svenska har formen ni brukade nämligen vara I. Men de verbformer som användes med detta pronomen slutade på en (ursprungligen in) i tidigare svenska, och eftersom verbet ofta stod direkt före I hoppade n:et till slut över från verb till pronomen: Äten I? blev alltså dagens Äter ni?, med ny verbböjning. Det I!