i-mutera mera!
Jag fick nyligen nöjet att prata om engelskans grammatik med ett antal verksamma lärare som en del av Engelska institutionens samverkan med det omgivande samhället. Mitt ämne rörde oregelbundna substantiv, d.v.s. substantiv med annan pluralform än den vanliga på (e)s, och var dessa kommer ifrån. Jag ville visa att det som vi ser som oregelbundenheter i dagens engelska ofta ursprungligen är resultatet av tämligen regelbundna historiska förändringar; det är bara det att tidens gång har suddat ut spåren av regelbundenheterna. En av kategorierna, nämligen substantiv som har omljud (en annan vokal) i pluralis, återfinns på både svenska och engelska (t.ex. goose—geese; sv. gås—gäss). Det kan därför vara ett intressant ämne för ett inlägg.
I par som goose—geese hade båda formerna samma vokal från början; det är vokalen i pluralis (t.ex. den i geese) som har förändrats. Det faktum att omljudet förekommer i alla levande germanska språk gör att det måste vara ett ganska tidigt fenomen som antagligen spritts mellan västliga och nordliga germanska dialekter över tid (eller möjligtvis uppkommit i flera dialekter oberoende av varandra). Nyckeln till att förstå hur omljudet uppkommit är att de former som har omljud, som geese, en gång i tiden hade en ändelse som innehöll ett i-ljud (eller ibland ett j-ljud som uttalades på liknande sätt; för att förenkla lite talar jag bara om i-ljud nedan). Det är detta i-ljud som har orsakat omljudet på den föregående vokalen; förändringen kallas därför ofta i-omjud (på engelska i-mutation – därav titeln på inlägget!).
Det finns lite olika sätt att förklara i-omljudet, men det vanligaste förslaget är att det har göra med assimilation: ett språkljud (i detta fall vokalen i pluralis) förändras så att det blir mer likt ett närliggande ljud (i det här fallet i-ljudet i följande stavelse). Assimilation är ett mycket vanligt fenomen som förekommer i alla språk. När ni uttalar sekvensen min bok säger ni i själva verket snarare mim bok: /n/-ljudet i min blir till ett /m/-ljud eftersom /m/ är mer likt nästa ljud, d.v.s. /b/-ljudet i bok. Medan /n/ uttalas med tungan bakom framtänderna uttalas både /m/ och /b/ med läpparna, så sekvensen /mb/ är enklare att uttala än sekvensen /nb/. Assimilation är heller inget ”slarvigt” uttal utan en helt naturlig process.
Vad har då detta med i-ljuden att göra? Jo, språkljud som [i] uttalas med tungans högsta punkt högt upp och långt fram i munnen. Språkanvändare som visste att nästa vokal var ett sådant ljud ”tjuvstartade” i riktning mot [i] redan när de uttalade den föregående vokalen – som därmed förändrades och fick i-omljud. När sedan ändelsen som innehöll ett i-ljud försvann med tiden levde i-omljudet i den föregående vokalen kvar! I samtliga fall uttalades vokalen med omljud (i vårt fall alltså vokalen i pluralis, t.ex. den i geese) därför med tungans högsta punkt längre fram och/eller högre upp i munhålan än tidigare, d.v.s. närmare tungans position för [i]. Låter det krångligt? Låt oss kolla på ett exempel!
Den lilla gnagare som benämns mouse i nuengelskan uttalades ursprungligen något i stil med [mu:s] (som engelskans moose, inte som svenskans mus; kolontecknet anger att det var en lång vokal). Pluralformen var något i stil med [mu:siz], alltså samma vokal i första stavelsen, men med en ändelse som innehöll ett i-ljud. Här kommer i-omljudet! Under inflytande av i-ljudet i [mu:siz] förändras vokalen i pluralis från [u:] till [y:], och vi får en [mu:s] men flera [my:siz]! (Testa gärna själva: om ni uttalar [u:]-ljudet i dagens engelska ord moose och flyttar tungan rakt framåt i munhålan medan ni behåller läpparna rundade så kommer ni att säga just [y:] i stället, ungefär som i svenskans mys. Det är precis vad de gamla germanerna gjorde.)
Alla dessa uttal är rekonstruerade: de är äldre än de texter som finns bevarade på engelska, och vi har återskapat dem med hjälp av språkhistoriska principer. Nästa steg är att ändelsen med i-ljudet faller bort, och då är vi framme vid de första belagda formerna: på fornengelska sade man en mus [mu:s], men flera mys [my:s].
De förändringar som gör att vi får dagens mouse och mice är av senare datum (och har i sig inget med i-omljud att göra). Runt år 1000 försvinner y-ljuden från engelskan och blir till i-ljud, så Geoffrey Chaucer skulle ha talat om en mus [mu:s] och flera mis [mi:s]. Mellan ungefär år 1400 och år 1750 sker sedan en stor ljudförändring i engelskan som påverkar alla långa vokalers uttal, det s.k. stora vokalskiftet. Som ett led i denna förändring blir [u:] till diftongen [aʊ] och [i:] till diftongen [aɪ] – och vips är vi framme vid dagens uttal: en mouse /maʊs/ och flera mice /maɪs/!
De här små gynnarna är inte längre vare sig [mu:siz], [my:siz], [my:s] eller [mi:s], utan [maɪs]. Creative Commons: Polarqueen.
Det är alltså en regelbunden ljudförändring som från början orsakade vad vi nu ungefär 1500 år senare ser som en oregelbundenhet i engelskans och svenskans grammatik. Det är ofta så: en kombination av förändringar som var för sig går att förklara skapar ett resultat som ter sig oförklarligt.
Men i-mutationens verkningar kan ses även utanför substantiven. Ibland hittar man ordpar med två ord som liknar varandra och har besläktade betydelser, men som tillhör olika ordklasser och har olika vokal. I många fall är skillnaden i vokalljudet då ett resultat av i-omljud och orden kommer från samma germanska ordstam. Några exempel från engelskan är foul—filth, food—feed och full—fill; i svenskan har vi t.ex. arv—ärva. Några svenska adjektiv har också i-omljud i böjningen, t.ex. stor, som har omljud i formerna större och störst. När man väl lärt sig känna igen i-omljudet stöter man på det ganska ofta, så gå gärna på egen i-omljudsjakt i engelskan eller svenskan!