Minimerad stavning
I mitt blogginlägg från den 17 juli tog jag upp att det engelska ordet honey ursprungligen stavades med u (hunig på fornengelska). Stavningen med o gör att länken till uttalet blir svagare: man skulle att döma av stavningen lätt kunna tro att honey rimmar på bonny eller bony i stället för på bunny (vilket det faktiskt gör). Det beror på att u är den vanliga stavningen för det engelska /ʌ/-ljudet i honey, som också förekommer i bunny, sun, luck och mängder av andra ord, medan o är en ganska ovanlig stavning för detta ljud. (I vissa dialekter av engelskan saknas ljudet /ʌ/ och man använder kort u-ljud i stället – men det får bli ett ämne för ett separat inlägg.)
Faktum är att en mängd ord i engelskan uppvisar denna oväntade stavning: o används trots att u både är den historiska stavningen och den logiska stavningen med tanke på uttalet. Några andra exempel är son, some, monk, come och love; på fornengelska stavades samtliga vanligen med u i stället för o (some stavades t.ex. sum, och come stavades cuman). Eftersom en mindre ljudtrogen stavning med o har tydliga nackdelar måste det rimligen också ha funnits fördelar med att börja använda o i stället för u här. Det fanns det också, och de har att göra med en egenhet hos medeltida handskrifter!
Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att bokstaven o i samtliga exempel ovan följs av n, m eller v. På medeltida engelska användes dock oftast u i stället för v när bokstaven stod inuti ett ord; love kunde till exempel ha skrivits luuen på medelengelska (n:et är en ändelse som fallit bort). Det är alltså främst kombinationerna un, um och uu som fenomenet gäller.
Problemen med dessa kombinationer uppstod när den så kallade gotiska skriften blev populär (se bilden nedan för ett exempel på hur den kunde se ut). På gotisk skrift var basen för bokstäverna i, u, n och m ett eller flera korta, lodräta streck; ett sådant streck kallas minim på engelska (därav titeln på inlägget). Ordet minim är besläktat med minimum; ett minim-streck var minimalt, d.v.s. kort, eftersom det varken gick vidare uppåt (som i ett b) eller nedåt (som i ett p).
Om flera minim-streck hörde till samma bokstav förbands de ofta endast med mycket tunna streck (eller inga alls), vilket gjorde det mycket svårt att se vilka minim-streck som hörde till vilka bokstäver. Fyra lodräta streck kunde till exempel i princip motsvara im, mi, un, nu, nn eller uu!
Ett utdrag från en bibel på latin från 1407 som numera finns i Malmesbury Abbey i England (4. Mosebok 1:24–26). Utdraget innehåller flera minim-problem. Kan ni till exempel se att första ordet på tredje raden är qui, att det fjärde ordet på femte raden är iuda och att ordet i mitten av sjätte raden är familias? I så fall hade ni kanske haft en lukrativ karriär i ett medeltida skriptorium! Wikimedia Commons: public domain (Gerard Brils).
Ett i modern tid rekonstruerat exempel som ännu tydligare visar på svårigheterna med minim-streck. Texten är på latin: mimi numinum niuium minimi munium nimium uini muniminum imminui uiui minimum uolunt, en nonsensmening som tydligen betyder ungefär ’snöns gudars minsta mimare vill inte alls att vinets försvars stora plikt under deras livstid ska förminskas’. Wikimedia Commons: public domain (Trey Jones).
Exemplen ovan är på latin, men problemet var givetvis detsamma på engelska. För att underlätta för läsaren skedde flera mindre förändringar i engelsk medeltida skrift. En av dessa var just att man började använda o i stället för u före m, n och u för att undvika svårtydda kombinationer. Mer eller mindre slumpmässigt har stavningen med o sedan överlevt i vissa ord men inte i andra. Orden sun och son har t.ex. alltid haft samma vokalljud i engelskan (de tillhörde dock olika deklinationer och tog därför inte samma ändelser), men den alternativa stavningen med o har råkat överleva i det ena ordet men inte i det andra.
Eftersom i också kunde vara svårt att urskilja före m och n vidtogs åtgärder även här. Den för oss välbekanta pricken över i blev antagligen vanlig för att den gjorde det enklare att identifiera ett lodrätt streck med prick som den separata bokstaven i. Bokstavsformen j började också antagligen användas delvis som en mer lättidentifierad variant av i:et. (Senare skulle j bli en separat bokstav, men så var det inte på medeltiden; j var en variant av i.)
Nu när vi inte längre använder gotisk skrift vore det förvisso möjligt att återgå till den ursprungliga stavningen; vi skulle kunna följa Nalle Puhs exempel och skriva hunny i stället för honey. Men sådana stavningsreformer har i praktiken små chanser att lyckas, så vi får nog leva med stavningar med o som är besvärliga i dag men som var praktiska på medeltiden!