Hjortar med brytning
Det latinska ordet cervus i en text fick mig häromdagen att undra över huruvida den latinska termen för familjen hjortdjur, cervidae, kan vara besläktad med svenskans hjort. Det är den mycket riktigt, men för att kunna komma från det ena ordet till det andra måste vi räkna med två stora historiska ljudförändringar. Den första sker i alla germanska språk, men den andra är specifik för nordgermanska språk (däribland svenskan) och därmed har orsakat intressanta skillnader mellan svenskan och engelskan!
Den första förändringen, och den som fick mig att fundera på om orden kunde vara släkt, är den germanska ljudskridningen, på engelska ofta kallad Grimm’s Law efter sin upphovsman (och jo, det är en av bröderna Grimm!). Denna ljudförändring får bli ämnet för ett annat inlägg, men den förklarar bl.a. varför ett k-ljud i latinet (latinskt c uttalades ursprungligen [k]) ofta motsvarar ett h-ljud i germanska språk. Trots att de romanska språken, som utvecklats från latinet, inte längre alltid har k-ljud här (t.ex. franskans cerf ’rådjur’ med s-ljud), och trots att svenskan inte längre har något h-ljud i hjort, ger stavningen en ledtråd om de ursprungliga ljuden. Även h-ljudet i svenska ord som hundra och horn har detta ursprung.
Nästa steg är att kombinera den germanska ljudskridningen med det faktum att t:et i hjort har kommit till senare som en ändelse. Det är då lätt att se släktskapet mellan det latinska ordet och hjort – men var kommer j:et i hjort in i bilden?
Det är här vi måste ta hänsyn till den andra ljudförändringen: brytning. I vanligt tal används ordet brytning för att ange att någon talar ett främmande språk med vissa uttalsmönster som kommer från modersmålet. Men för språkvetare betyder det något annat, nämligen att en ren vokal (en monoftong) omvandlas till t.ex. en diftong, alltså en vokal där tungan rör sig från ett ljud till ett annat medan man uttalar den (som i nuengelskans line, där vokalen börjar med a-ljud och slutar med i-ljud).
Brytningen i nordiska språk skedde när ett kort och betonat e-ljud följdes av antingen ett obetonat a-ljud eller ett obetonat u-ljud. Om e-ljudet följdes av a-ljud ”bröts” det till ia, som i dagens svenska blivit ja eller (oftare) jä. Detta förklarar ord som hjärta (från herta), och till och med pronomenformen jag (från eka)! Om man jämför dessa med engelskans motsvarigheter heart och I ser man inget initialt j-ljud, vilket beror på att den här brytningen var en nordisk företeelse.
Om e-ljudet följdes av ett u-ljud ”bröts” det i stället till io, som sedan blivit jo eller jö. Här hittar vi ord som jord (från tidigare erþu), björn, mjöd (jämför fornengelskans medu), mjölk – och hjort (från en trolig forngermansk form herut)! Återigen saknar engelskans motsvarigheter earth, bear, mead, milk och hart j-ljud.
Kronhjorten på bilden är antagligen lyckligt ovetande om att dess andra namnled genomgått såväl germansk ljudskridning som brytning. Och lika bra är väl det. Creative Commons: Traroth.
Denna brytning är en av de företeelser som skiljer de nord- och västgermanska språkfamiljerna åt på ett regelbundet sätt. Som ni kan se av exemplen har det obetonade a- eller u-ljudet som orsakade brytningen ofta gått förlorat sedan förändringen ägde rum, och då är det bara j-ljudet och den ändrade vokalen som skvallrar om att brytning ligger bakom skillnaderna mellan svenskan och engelskan!