En nyzeeländsk deal
Terminsstarten har i vanlig ordning inneburit en ganska hektisk tillvaro utan tid för bloggande. Nu har saker och ting dock lugnat ned sig lite, lagom till ett viktigt datum för engelskan som världsspråk.
Den 6 februari är Nya Zeelands nationaldag. Då infaller nämligen Waitangidagen, till minne av undertecknandet av Waitangifördraget (the Treaty of Waitangi, på maori Te Tiriti o Waitangi) den 6 februari 1840. Nya Zeelands ursprungsbefolkning maorierna (ett polynesiskt folkslag som anlände till ögruppen under svensk medeltid) fick genom fördraget rättigheter som brittiska undersåtar och erkändes som ägare till sin mark. (På engelska skrivs ordet för folkgruppen och deras språk ibland māori, där strecket betecknar lång vokal; jag lämnar för enkelhetens skull vokallängd omarkerad i de ord från maori som förekommer i detta inlägg.)
En sida från Waitangifördraget. Wikipedia Commons: public domain.
Nu ska sägas att fördraget inte innebar att den europeiska koloniseringen av Nya Zeeland gick harmoniskt och fredligt till. Diskriminering, väpnade konflikter och konfiskering av maorisk mark har förekommit, och maorierna har än i dag sämre genomsnittlig levnadsstandard än nyzeeländare av europeisk härstamning (eller pakeha, som de kallas på maori). Medborgarrättsrörelser med början på 1950-talet och flera regeringars försök att minska ojämlikheterna sedan dess har i många fall utgått från Waitangifördraget som ett symboliskt viktigt dokument. Fördraget är därmed en viktig anledning till att Nya Zeeland åtminstone är ett av de mindre dystra kapitlen i den annars tämligen tragiska berättelsen om europeisk kolonisering.
Det östpolynesiska språket maori, som talades av ursprungsbefolkningen, har lidit svåra förluster (även om försök till revitalisering har gjorts på senare år). Man räknar med att c:a 4 % av Nya Zeelands befolkning kan konversera på maori. I stället har engelskan blivit förstaspråk för det stora flertalet nyzeeländare (c:a 4 miljoner); det är också den nyzeeländska engelskan som är ämnet för resten av detta inlägg.
Nyzeeländsk engelska delar många uttalsdrag med de engelska dialekterna som talas i Australien, och båda dialektgrupperna har mycket gemensamt med den engelska som talades i Londonområdet under 1800-talet (då viktiga delar av migrationen till Oceanien ägde rum). De flesta nyzeeländare uttalar inte /r/-ljud i ord som horse och cart, och man har i allmänhet ett långt a-ljud snarare än ett ä-ljud i ord som bath (men ljudet uttalas med tungan längre fram i munnen än i dagens London). Både australisk och nyzeeländsk engelska har den egenheten att de korta vokalerna i ord som bad och bed uttalas med tungan högre upp i munnen än i många andra engelska dialekter: när en nyzeeländare säger bad kan det låta nästan som när en person från England säger bed, och på samma sätt kan bed på Nya Zeeland uttalas nästan som bid i England!
Faktum är att många engelsktalande från andra delar av världen har svårt att skilja på australisk och nyzeeländsk engelska. Ett ljud som skiljer dialekterna åt är dock vokalen i ord som bid och sit. I Australien uttalas den med tungan högt upp och långt fram i munnen; sit låter därmed ungefär som svenskans sitt. På Nya Zeeland däremot är tungan i mitten av munnen och det låter mer likt svenskans sött (men med tungan längre bak och läpparna mindre rundade)!
Avslutningsvis bör nämnas att maori haft ett betydande inflytande på den nyzeeländska engelskans ordförråd. Rugbyentusiaster är säkert bekanta med haka, den ceremoniella dans som landets rugbylandslag the All Blacks utför inför sina matcher. Men långt fler ord från maori har tagit sig in i ögruppens engelska, till exempel powhiri ’välkomstceremoni’, whakapapa ’härstamning’ och hälsningsfrasen kia ora (bokstavligen ’var frisk’). Ögruppens språk är minst lika fascinerande som den fantastiska naturen, som numera är välbekant från filmerna om Härskarringen.