När vuxna (inte) lär sig språk
En del blogginlägg har under åren snuddat vid språkförändringar som uppstår när en stor mängd vuxna inlärare tillägnar sig ett nytt språk. I det här inlägget tänkte jag därför ta upp den här frågan ur ett mer allmänt perspektiv: vad spelar det för roll om de som lär sig ett språk är barn eller vuxna?
Den traditionella synen på hur språk utvecklas över tid har fokuserat på att språk traderas över generationsgränser. Barn med normal hörsel, talförmåga och kognitiv utveckling som växer upp i en miljö där de får förutsättningar att kommunicera kommer obehindrat att lära sig sitt förstaspråk perfekt. Detta är vanligen det språk som talas av deras vårdnadshavare och av de flesta runt omkring dem. (Skulle ett barn växa upp i en miljö där flera språk används flitigt i vardaglig kommunikation – vilket antagligen varit regel snarare än undantag under en stor del av mänsklighetens historia – kommer det att lära sig flera språk på samma nivå som förstaspråket.) Något som kännetecknar små barns språkutveckling är alltså att de inte har några som helst problem att tillägna sig en hög grad av komplexitet i språket. Språkdrag som oregelbundna former eller komplicerade böjningsmönster kan ta lite tid att få till; den som observerat ett svenskspråkigt barns utveckling har antagligen noterat att övergeneraliserade regelbundenheter som gådde i stället för gick (barnet använder alltså gå som ett regelbundet verb) förekommer under en period. Men slutresultatet är en version av språket som är lika komplex som föräldragenerationens.
Med vuxna förhåller det sig annorlunda. Många språkvetare menar att det finns en kritisk period beträffande ålder och språkinlärning. Exakt när denna period infaller kan variera från person till person, men grundprincipen är att en person som försöker lära sig ett nytt språk (ett målspråk) efter den kritiska perioden antagligen inte kommer att lyckas fullständigt, och vuxna är definitivt på fel sida av perioden. Man kan bli en utmärkt språkanvändare ändå, men en eller flera delar av målspråkets uttal, grammatik etc. kommer att skilja sig från dem som har samma språk som modersmål.
Den berömde författaren Joseph Conrad, som skrev alla sina stora romaner på engelska, är ett välkänt exempel. Conrad hade polska som modersmål (trots att Polen inte existerade som stat när han växte upp) och lärde sig med stor sannolikhet engelska efter den kritiska perioden. Medan hans skrivna engelska skulle göra honom till en av de stora engelskspråkiga författarna gör samtida vittnesmål gällande att hans engelska uttal var färgat av hans polskspråkiga bakgrund under hela hans livstid.
Joseph Conrad (1857–1924) skrev odödliga romaner som Lord Jim, Mörkrets hjärta och min personliga favorit Nostromo på engelska trots att han troligen lärde sig språket efter den kritiska perioden. Wikimedia Commons: Public Domain.
Denna skillnad mellan yngre och äldre språkinlärare skulle kunna tyckas spela roll främst för de språkvetare som studerar just språkinlärning. Faktum är dock att den även är av stor vikt för oss historiska lingvister. Detta beror på att vuxna som lär sig främmande språk inte introducerar rent slumpmässiga skillnader i sina versioner av målspråket. Vissa delar av målspråket, som t.ex. ovanliga språkljud, oregelbundenheter, avancerade böjningsmönster och språkdrag som inte har någon motsvarighet i deras eget modersmål, löper särskild stor risk att gå förlorade i de vuxna inlärarnas version av målspråket. (Joseph Conrads skrivna stilkänsla på målspråket engelska gör honom till något av en udda fågel i detta avseende.)
I Sverige kan vi t.ex. se att en del av dem som lärt sig svenska som vuxna inte använder den ordföljdsregel som placerar inte och liknande ord på olika ställen i huvudsatser och bisatser: de flesta med svenska som modersmål säger Han målade inte väggen men Han sade att han inte målade väggen, men en del som haft svenska som målspråk i vuxen ålder säger Han sade att han målade inte väggen och använder huvudsatsens ordföljd i även bisatsen. Detta är alltså inget ”fel” utan en helt naturlig process i sammanhanget; en i grund och botten överflödig kontrast har utjämnats.
Föreställ er nu den germanska ”invasionen” av England på 400-talet. Ett förhållandevis litet antal västgermaner lyckades då med vapenmakt gradvis ta makten i stora delar av England på bekostnad av de bofasta invånarna, som talade ett keltiskt språk. Tidigare trodde man att de flesta av dessa kelter migrerade eller utrotades, men nu vet vi tack vare DNA-analyser att Englands befolkning fortfarande har stora inslag av keltiska arvsanlag. Ett betydande antal vuxna kelter måste alltså ha stannat i regionen och valt att – eller tvingats – lära sig engelska (annars skulle ju de keltiska språken ha överlevt i England).
Rutterna i den germanska invasionen av England.
Över 300 år senare börjar vikingar attackera nordöstra England (se mitt blogginlägg från juni 2024). Efter en tid bosätter sig många av dem i samma område. Även många av dessa måste ha bytt språk från fornnordiska till engelska som vuxna.
Det intressanta med dessa språkbyten i vuxen ålder är att de stämmer väl överens med engelskans utveckling. Engelskan är ett av de germanska språk som förändrats mest. Den har bl.a. (liksom svenskan) förlorat nästan hela sitt rika system av kasus. På fornengelska betyder t.ex. både Seo cwen nam þone biscop och Þone biscop nam seo cwen ’Drottningen tog löparen’ i ett schackparti, trots att fraserna seo cwen och þone biscop bytt plats: formerna seo, cwen och þone anger vad som är subjekt och vad som är objekt i satsen oavsett vilken ordning fraserna kommer i. På dagens engelska däremot har The queen took the bishop och The bishop took the queen helt olika betydelser. Även grammatiskt genus har helt försvunnit i engelskan. Fornengelskan hade tre genus: maskulinum, femininum och neutrum, som i dagens tyska. Svenskan bevarar två genus (ett-ord och en-ord). Engelskan har dessutom bara en produktiv deklination, d.v.s. de mönster som bl.a. substantiv böjs efter: nästan alla engelska substantiv tar plural på (e)s, som i one boy, two boys och one girl, two girls. Svenskan däremot har flera olika deklinationer kvar: vi säger t.ex. två pojkar men två flickor. Just sådana språkdrag som komplicerade kasusböjningar (vilka kan ersättas med strikta ordföljdsregler), genusklasser (som sällan har någon betydelseskiljande funktion: det är t.ex. svårt att förstå ett högtalare som något annat än ’en högtalare’) och olika paradigm för samma sak i ett målspråk ligger dåligt till när vuxna lär sig det.
Engelskans långtgående förändringar över tid går således hand i hand med det faktum att detta språk genom historien haft en ovanligt stor andel vuxna språkinlärare. Vissa språkvetare hävdar att detta är en av de viktigaste faktorerna när man jämför hur mycket olika språk har förändrats över tid: ju större andel vuxen språkinlärning, desto mer språkförändring, i synnerhet i riktning mot förenkling och ökad regelbundenhet. De keltiska invånarna i 400-talets England och de vikingar som fr.o.m. 900-talet flyttade dit må ha förlorat sina egna modersmål, men kanske orsakade de avgörande förändringar i engelskan när de bytte språk!