Om amerikanska politikers namn
Det kan knappast ha undgått bloggens läsare att presidentval stundar i USA senare i år, vilket gör att ett antal amerikanska politikers namn kommer att få framträdande platser i nyhetsrapporteringen. Eftersom USA:s invånare av historiska skäl har vitt skilda bakgrunder är namnbruket i landet också ganska heterogent. Uttalet av en del namn kan därför vara svårt att förutsäga för dem som är vana vid mer anglosaxiska namn. Namn såsom Joe Biden och Hillary Clinton är ganska lätta att hantera, men hur uttalar t.ex. Kamala Harris sitt förnamn egentligen?
Detta är givetvis ett område där man bör vinnlägga sig om att göra rätt; att inte uttala någons namn korrekt uppfattas lätt som respektlöst. (När det gäller Kamala Harris finns det även anledning att spekulera i huruvida en del av hennes politiska motståndare medvetet uttalat hennes förnamn fel – i så fall ett förkastligt beteende.) Jag tänkte därför ägna ett inlägg åt några historiska och nutida amerikanska politikers namn vars uttal kan vara svårt att gissa sig till.
Jag återkommer givetvis till Kamala Harris. Vi tar det dock i kronologisk ordning med början på 1800-talet. USA:s åttonde president, Martin van Buren (1782–1862), hade holländskt ursprung. I hans efternamn uttalas ett j-ljud efter b-ljudet: ungefär ”BJU-rönn” (/ˈbjʊrən/). Van uttalas med initialt v-ljud på engelska, inte med f-ljud som i tyskans von.
Mer känd för en svensk läsekrets är antagligen den 16:e presidenten, Abraham Lincoln (1809–1865). Hans efternamn är förvisso anglosaxiskt, men det skrivna ordet Lincoln kan ändå lura en lite: det andra l:et motsvaras nämligen inte av något språkljud, utan namnet uttalas ungefär ”LING-könn” (med hårt k-ljud; /ˈlɪŋkən/). (Detsamma gäller det engelska grevskapet Lincolnshire.)
Roosevelt är ett efternamn som burits av två ganska berömda presidenter: Theodore ”Teddy” Roosevelt (1858–1919) och Franklin D. Roosevelt (1882–1945), som faktiskt var släkt med varandra. (Den senare, som ledde USA under den stora depressionen såväl som Andra världskriget, omnämns ofta med sina initialer: FDR.) Det dubbla o:et i Roosevelt är problemet här: oo uttalas oftast med långt u-ljud på engelska (som i fool och moon), men i detta fall står det faktiskt för en diftong, ungefär ”ROU-zö-velt” (/ˈroʊzəvelt/). D:et i Franklins namn står för Delano, som i hans fall uttalades med betoning på första stavelsen, ungefär ”DELL-ö-nou” (/ˈdelənoʊ/).
Den 40:e presidenten, Ronald Reagan (1911–2004), är säkert också känd för bloggens läsare. Även hans namn innehåller ett oväntat uttal i förhållande till stavningen. Bokstavskombinationen ea, som förekommer i Reagan, uttalas i allmänhet med långt i-ljud i betonade stavelser (som i sea, bean och meal). Men i detta efternamn är det i stället en diftong, och namnet uttalas ungefär ”REJ-gönn” (med hårt g-ljud; /ˈreɪɡən/). Detta är faktiskt av intresse rent språkhistoriskt: namnet är nämligen något av ett uttalsfossil. Om vi tittar på de tre orden meet ’träffa’, meat ’kött’ och mate ’kompis’ så ser vi att både meet och meat uttalas med långt i-ljud i dag (de två orden är homofoner, d.v.s. två helt olika ord med precis samma uttal). Mate däremot har samma vokal som den första vokalen i Reagan. Men för c:a 500 år sedan var det vanligt att bara meet uttalades med långt i-ljud, medan i stället mate och meat var homofoner! Detta äldre uttal av ord med ea, som meat, har dött ut, men några ord – bland annat great, steak samt just namnet Reagan – har av mer eller mindre slumpmässiga skäl kommit att bevara det äldre uttalet och har än i dag samma vokal som i mate.
Nu är vi framme vid Barack Obama (1961–), USA:s 44:e president. Hans efternamn är kenyanskt och uttalas på engelska ungefär ”ou-BAA-mö” (/oʊˈbɑ:mə/). Förnamnet betonas på andra stavelsen och har långt a-ljud, ungefär ”bö-RAK” (/bəˈrɑ:k/), men ett ganska bra försvenskat uttal är också att uttala det som det svenska substantivet barack, eftersom betoningen automatiskt kommer på rätt stavelse då.
Så är då turen kommen till den politiker som när detta skrivs ser ut att bli Demokraternas presidentkandidat: Kamala Harris (1964–), vars förnamn faktiskt var huvudanledningen till blogginlägget. Hennes mamma och pappa flyttade till USA från Indien respektive Jamaica. Det är Kamalas förnamn som ofta uttalas fel. Det är den första stavelsen som ska betonas, så att det uttalas ungefär ”KAM-ö-lö” (/ˈkɑ:mələ/). Precis som i Barack Obamas förnamn är det betonade a-ljudet egentligen långt, men ”KAMM-ö-lö” – eller ”KAMM-a-la” med tre korta a-ljud (som i hatt) – är nog helt acceptabla försvenskade varianter.
/ˈkɑ:mələ ˈhærɪs/. Wikimedia Commons: Public domain (BartocX).
Om Kamala Harris blir presidentkandidat, vilket allt pekar på i skrivande stund, är för övrigt en av bubblarna som vicepresidentkandidat Pete Buttigieg. Hans efternamn ska uttalas ungefär ”BUU-di-djödj” (/ˈbu:tɪʤəʤ/, med tonande t-ljud så att det kan låta mer som ett d-ljud för svenska öron). Börja gärna träna redan nu!