Spår efter vikingarna i dagens engelska
Den här dagen (8 juni) år 793 slutade inte väl för munkarna i klostret på Lindisfarne, en liten ö utanför Northumbrias kust i nordöstra England. (Man lade ofta kloster på sådana isolerade platser för att ge tillfälle till avskildhet och religiös kontemplation.) Då föll klostret nämligen offer för en vikingaräd som fått symbolisera startpunkten för skandinaviskt intresse för de brittiska öarna. (Det finns dock tydliga indikationer på att dylika aktiviteter hade förekommit även tidigare under 700-talets andra hälft.)
Det gick minst sagt vilt till. Den lärde prästen, vetenskapsmannen och poeten Alcuin av York, en samtida auktoritet, skriver: ”Aldrig tidigare har en sådan fasa visat sig i Britannien. Skåda S:t Cuthberts kyrka, nedstänkt med Guds prästers blod, bestulen på sina prydnader.”
Så här var det alltså inte.
Men detta var bara början. Vikingarna fortsatte sina attacker, som dessutom följdes av skandinaviska bosättningar framför allt i norra och östra Storbritannien. Det gick så långt att norra och östra England under en viss tid styrdes av skandinaver (den s.k. Danelagen, på engelska The Danelaw, eftersom dansk lag gällde i området).
En politisk karta över England, Wales och södra Skottland år 878. Creative Commons: Rob984.
På grund av denna utveckling kom vikingarnas fornnordiska språk att påverka engelskan. Fornengelska och fornnordiska var betydligt mer lika varandra än vad t.ex. engelska och svenska är i dag, och det är troligt att skandinaver och engelsmän delvis kunde förstå varandra. De skandinaver som bosatte sig på de brittiska öarna verkar också ha integrerats i nära samspel med den engelskspråkiga befolkningen, vilket gav rika tillfällen till språkligt utbyte. Skandinaverna kom med tiden att bli engelsktalande, men inte förrän deras fornnordiska språk hade satt flera spår i engelskan.
De mest uppenbara spåren av skandinaviskt inflytande finns kanske i ortnamn: namn som innehåller fornnordiska ord som by och torp (t.ex. Grimsby och Scunthorpe, uppkallade efter personer som hette Grim resp. Skuma) återfinns uteslutande i de delar av de brittiska öarna där skandinaver bosatte sig. I norra England och Skottland används ibland även ordet kirk (som i svenskans kyrka) i stället för church.
En annan aspekt av det språkliga utbytet är de lånord från fornnordiskan som tagit sig in i engelskan. De är förvisso färre till antalet än de franska lånorden, men på grund av den vardagliga kontakten mellan de engelska och skandinaviska befolkningsgrupperna är många av dem mycket vanliga ord i dagens engelska, som t.ex. egg, sky och skin. Fornengelskan hade givetvis ord för dessa saker, men de skandinaviska termerna har ersatt de ursprungliga engelska orden; fornengelskans ord för ägg skulle till exempel ha utvecklats till något i stil med ay (det hade alltså rimmat med day) i dag om det hade överlevt. Även det centrala verbet take är av fornnordiskt ursprung; det ersatte det fornengelska ordet niman (om ni talar tyska känner ni kanske igen tyskans verb nehmen, som har samma ursprung som det fornengelska verbet).
Men faktum är att inflytandet även går in i grammatiken. Det är ganska vanligt att språk lånar innehållsord som substantiv och verb av varandra; däremot är grammatiska ord som pronomen och prepositioner mer motståndskraftiga mot påverkan från andra språk. Men det skandinaviska inflytandet var så djupgående att engelskans they, their, them, though och till alla kommer från fornnordiskan (jämför med svenskans de, deras, dem, då och till)! Denna sorts lån hör inte till vanligheterna och vittnar om omfattande kontakt mellan de skandinaviska och engelska delarna av befolkningen. Om de fornengelska versionerna av they, their och them hade överlevt skulle de ha varit något i stil med hi, hir eller her och him eller hem i dag.
Sådana här processer tar givetvis sin tid. När Chaucer skrev sina Canterburysägner i slutet av 1300-talet använde han en blandad uppsättning pronomen (they från fornnordiska, men hir och hem från fornengelska). Och när William Caxton introducerade tryckpressen i England cirka 100 år senare beklagar han sig över svårigheterna med att välja vilka ordformer som ska tryckas när engelskans dialekter varierar så mycket, bland annat på grund av det skandinaviska inflytandet. Ett av hans exempel rör just ordet för ägg: han berättar en historia om köpmän från norra England som vill köpa ägg av en kvinna från södra England. Hon förstår dem inte eftersom de använder den skandinaviska formen egges (som hon tror är franska!), och köpet lyckas inte förrän de i stället använder den från fornengelskan härstammande formen eyren! (Ordet hade faktiskt inte plural på n på fornengelska, men det är en annan historia.)
Kanske skyndade vikingarna dessutom på den stora grammatiska förändringsprocess som engelskan genomgick. En av de stora skillnaderna mellan fornengelska och medelengelska är att fornengelskans komplexa böjningssystem för substantiv, med bl.a. tre genus (maskulinum, femininum och neutrum, som i dagens tyska) och flera kasus (nominativ, ackusativ, genitiv och dativ, åter som i dagens tyska, plus rester av ett femte instrumentaliskasus), förenklas kraftigt. Man börjar i stället använda prepositioner och en fastare ordföljd för att klargöra vilket substantiv som är subjekt, direkt objekt etc. i en sats. De engelska dialekter som talades i norra England verkar ha legat före i den här förändringsprocessen, och det är ett välkänt fenomen att språkkontakt, som den mellan fornnordiska och engelska i denna landsända, ofta leder till just grammatisk förenkling, antagligen för att vuxna människor är ganska dåliga på att tillägna sig nya språk. När vikingarnas ättlingar i England övergick till engelska talade de därför antagligen en förenklad version av språket; en del av dessa förenklingar kan ha fått fäste i de nordliga engelska dialekterna, som sedan i sin tur kunde påverka dialekterna söderöver. Kanske är det delvis vikingarnas förtjänst att vi inte behöver lära oss att stone är maskulinum, sun femininum och wife neutrum (jo, så var det faktiskt!) i dagens engelska!