Ni nanna ni nanna nini nanna...
De bloggläsare som växte upp under 1970- eller 1980-talet vet säkerligen redan från inläggets rubrik att det är dags för: Boktipset! Om någon till äventyrs fortfarande har en lucka i semesterlektyren och inte har något emot att läsa böcker på engelska kommer här en varm rekommendation. (Och innan jag kommer längre vill jag påpeka att det inte rör sig om ett betalt samarbete! Jag fick förvisso ett exemplar av boken av förlaget i utbyte mot att jag inkommit med synpunkter på förstautkastet, men ingen som helst ersättning utgår för detta inlägg.)
Den internationellt kände språksociologen Peter Trudgill har nyligen gett ut den populärvetenskapliga boken The Long Journey of English: A Geographical History of the Language (Cambridge University Press, 2023). Som titeln antyder är det en språkhistorisk bok, men dess unika vinkel är att ämnet behandlas nästan som en odyssé: de geografiska resorna engelskan har genomgått står minst lika mycket i fokus som språket i sig. (Faktum är att boken börjar ännu längre från oss i tid och rum genom att inkludera det indoeuropeiska urspråket från vilket engelskan härstammar.)
Bokens omslagsbild är lämpligt nog en väg, som slingrar sig genom the Peak District – samma undersköna terräng som jag lovordade i mitt förra blogginlägg! Sammanträffandet är lika lyckligt som oavsiktligt. Privat foto.
Det finns dock en egenskap till hos The Long Journey of English som gör boken unik. Trudgill är som jag nämnde språksociolog, och detta intresse för samspelet mellan människor, samhällen och språk har färgat av sig på texten på ett mycket lovvärt sätt. I flera av bokens kapitel ingår avsnitt med rubriker som The Enslaved och The Dispossessed, i vilka läsaren blir bekant med de ofta tragiska följderna av de historiska händelser som också lett till engelskans ställning som dominerande världsspråk i dag: folkgrupper som antingen utplånats eller förslavats och vars språk dött ut.
För att bara nämna ett exempel har det hävdats att det före de europeiska kolonisatörernas ankomst talades tolv separata språk, som också tillhörde flera olika språkfamiljer, bara på ön Tasmanien, c:a 240 km söder om Australiens kust. Dessutom finns det inga tydliga tecken på släktskap mellan dessa språk och dem som talades på den australiska kontinenten. Vi kan dock antagligen aldrig nå visshet om detta, eftersom öns befolkning snabbt decimerades av sjukdomar, tvångsförflyttningar, internering och folkmord: år 1850 återstod blott 47 tasmanska urinvånare. Ett antal språk och kulturer gick förlorade för alltid som en del av den mänskliga tragiken.
För den som främst vill ha en rent språkvetenskaplig betraktelse över hur engelskan utvecklats och förändrats över tid finns det förvisso bättre källor att vända sig till, i synnerhet beträffande uttal och grammatik. Däremot är Trudgills bok en utmärkt, värdefull och tankeväckande redogörelse för hur engelskan har rört sig i tid och rum – och vilka konsekvenser dessa rörelser har fått för dem som förflyttade sig, för dem som förflyttades mot sin vilja och för dem som redan befann sig på resornas mål.