Om varför vår stavning bokstavligen inte följer uttalet
En Facebook-post jag läste nyligen inspirerade mig till detta ganska långa blogginlägg om varför vi inte riktigt skriver som vi talar på engelska (eller svenska). Alfabetiska skrivsystem är ursprungligen byggda på principen att en bokstav ska motsvara ett språkljud. Men så är det långt ifrån alltid i praktiken. Svenskan har en hyfsad överensstämmelse mellan tal och skrift, men trots detta kan två ord som stavas olika uttalas på samma sätt (som grundämnet kol och grönsaken kål), och två ord som stavas på samma sätt kan ha olika uttal (som substantivet kort och adjektivet kort).
Vitkål är en sorts kål, medan grafit och diamant är två sorters kol. Men uttalet är detsamma.
Engelskans stavning ligger betydligt längre ifrån uttalet än svenskans; det är till exempel inte lätt att förstå hur oo i soon, ough i through och u (följt av konsonant och stumt e) i mute kan symbolisera precis samma ljud (med ett extra j-ljud som inte får någon bokstav mellan m-ljudet och u-ljudet i mute). Varför gör vi på detta viset?
Till att börja med är bokstäverna inte tänkta att motsvara alla de ljud vi faktiskt producerar. De ska snarare motsvara de abstrakta ljudenheterna vi har i våra huvuden (som språkvetare kallar fonem). Låt oss ta ett exempel. De flesta engelska och svenska dialekter har två ganska olika p-ljud före betonad vokal. Testa gärna genom att hålla handflatan framför munnen och säga de två engelska – eller svenska – orden park och spark. När ni uttalar p:et i park kommer ni antagligen att känna en luftpuff som träffar handflatan, medan denna luftpuff antingen är mycket svagare eller helt frånvarande när ni säger spark. Luftpuffen kallas aspiration, och regeln i båda språken är att fonemet /p/ före betonad vokal är aspirerat – om det inte föregås av fonemet /s/. I engelsk och svensk skrift behöver vi därmed inte ha två olika bokstäver för de två p-ljuden, eftersom det är helt förutsägbart vilket av dem som används i ett givet ord (ni har antagligen aldrig ens tänkt på att vi har två olika p-ljud här). Språkvetare säger att dessa två p-ljud är allofoner (varianter) av samma fonem i engelskan och svenskan. I andra språk, som t.ex. koreanska, är de däremot två olika fonem. På koreanska är skillnaden mellan dem alltså lika stor som den mellan p-ljud och b-ljud hos oss, och precis som p-ljudet och b-ljudet i svenskan kan de två olika p-ljuden skilja ord från varandra i koreanskan (som i svenskans park och bark). Vilka uttalsskillnader som är ”viktiga” på detta sätt varierar en hel del bland mänskliga språk, men regeln att alfabetiska skrivsystem huvudsakligen skiljer fonem åt utan att bry sig om deras allofoner är tämligen konsekvent.
Men även om vi nöjer oss med att återge fonem finns det flera skäl till att bokstäver och uttal skiljer sig åt. Den FB-post jag läste tog upp fyra skäl, och jag tänkte kortfattat gå igenom dessa och säga något om hur solitt varje argument är.
Det första skälet är att alla dialekter av ett språk inte har samma uppsättning fonem. Valet att låta varje bokstav svara mot ett språkljud skulle därmed innebära att man automatiskt priviligerar vissa dialekter, vars uttal kommer att stämma bättre överens med stavningen än andras. I engelskan är det i synnerhet vokalsystemet som varierar mellan dialekter, så det är lätt att hitta exempel här. I de flesta amerikanska dialekter används samma betonade vokalljud i orden fodder ’foder’ och father, medan ljuden är olika i de flesta brittiska dialekter; i skotsk engelska används samma vokalljud i orden full och fool, medan de har olika vokalljud i England; i norra England har look och luck samma vokalljud, medan så inte är fallet i södra England. (Det är varken ”bättre” eller ”sämre” att ha olika vokaler i ordparen ovan; alla dialekter fungerar utmärkt som kommunikationsmedel i sig.) Även om varje land skulle enas om ett enda engelskt skriftsystem (som antagligen skulle baseras på dialekten i den politiskt och ekonomiskt sett dominerande landsändan) skulle man då få olika skriftsystem t.ex. i Storbritannien och USA, vilket antagligen skapar fler problem än det löser.
Det andra skälet som anges är att stavningen är mer konservativ än uttalet; vårt skriftspråk är egentligen en bättre nyckel till historiska uttal än till dagens talspråk. Orden soon, through och mute, som jag citerade ovan, är ett bra exempel. Om vi går tillbaka till sen medeltid hade dessa tre ord inte bara olika stavning utan också olika uttal! Soon uttalades med långt o-ljud; through hade ett kortare u-ljud än i dag, och gh i through stod för en konsonant som sedan dess försvunnit från engelskans ljuduppsättning (samma ljud som i tyskans ach); och mute hade en diftong som uttalades ungefär /iu/ – lite som när jag som gotlänning säger nu. Dessa skillnader i stavning är lite som språkliga fossil: de visar oss att andra ljud en gång existerat i språket. Som argument mot att anpassa stavningen till uttalet är detta dock tämligen svagt. Det finns inget sakligt skäl till att dagens stavning ska vara som ett språkligt museum när den kunde spegla vårt faktiska uttal. Däremot gör den möda som onekligen skulle krävas för att lära sig de nya stavningarna (och för att fortsätta att ändra stavningen när uttalet förändras ytterligare) att de flesta försök att reformera etablerade stavningar stöter på kraftigt motstånd. Folk vill helt enkelt fortsätta stava som de alltid har gjort. Svenska Akademiens ordlista hade under en tid jos som föreslagen stavning av juice, eftersom den förra stavningen speglade det svenska uttalet bättre, men de flesta svenskar fortsatte att skriva om apelsinjuice i alla fall.
Det tredje skälet har att göra med att ett och samma ord (eller del av ett ord) faktiskt inte har samma uttal i alla sammanhang. Vi anpassar ofta ett språkljud till de ljud och de betoningar som kommer före och efter. I isolering skulle det svenska ordet in representera uttalet ganska bra om vi stavade det inn, med dubbel konsonant för att markera kort vokal (jämför vin och vinn). Men i ett sammansatt ord som inkomst uttalar vi faktiskt vanligtvis den första delen med ng-ljud, inte med n-ljud (alltså ”ingkomst”; pröva själva!). Det beror på att n-ljudet ”anpassar sig” till det följande k-ljudet, som uttalas på samma ställe i munnen som ng-ljudet. I engelskan har man dessutom många grammatiska ord, som artiklar, pronomen, prepositioner och konjunktioner, som ofta får ett reducerat uttal i vanligt talspråk. Om man läser upp ordet and i isolering uttalas det ungefär ”ännd”; men i en fras som mum and dad blir det bara något i stil med ett obetonat ”önn”. Detta komplicerar förvisso processen; det finns ju en poäng i att stava svenskans in på samma sätt i inkomst eftersom de två är nära besläktade. Samma sak gäller betoning. Om vi skulle återge substantivet geografi och adjektivet geografisk som de uttalas skulle vi för det första behöva komma på ett sätt att markera i skrift att betoningen hamnar på fi i geograFI men på gra i geoGRAfisk. Dessutom förändras de två sista vokalerna: svenskan har ofta långa vokaler i betonade stavelser men korta vokaler i obetonade stavelser, och geografi har också kort a-ljud men långt i-ljud, medan det motsatta gäller för geografisk (långt a-ljud; kort i-ljud). Här finns det givetvis också en fördel med att lätt kunna se på skriften att geografi och geografisk är närbesläktade ord, vilket skulle bli mindre tydligt om man anpassade stavningen till varje enskilt ords uttal.
Det sista (och i mitt tycke svagaste) argumentet jag läste på Facebook var att en reform skulle kräva nya bokstäver. Engelskan har någonstans mellan 40 och 45 fonem beroende på dialekt, men det engelska alfabetet innehåller bara 26 bokstäver. Engelskan saknar därmed till exempel ett sätt att med en enda bokstav beteckna fonemet /∫/, som inleder ordet ship, utan man använder en kombination av s och h. Men detta är egentligen inget problem eftersom de enskilda ljuden /s/ och /h/ mycket sällan förekommer intill varandra (förutom i sammansättningar som mishap). Ingen engelsktalande skulle tro att ship ska uttalas med s-ljud följt av h-ljud i stället för med /∫/. Man skulle mycket väl kunna använda sådana kombinationer för att få med alla språkljud i skriften. (Vi gör ju något liknande i svenskan för att signalera lång vokal + kort konsonant gentemot kort vokal + lång konsonant genom att dubblera konsonanttecknet i det senare fallet, som i vin och vinn ovan.) Däremot skulle man säkerligen stöta på patrull om man försöker generalisera stavningen sh till andra ord där /∫/ inte stavas med sh i dag: man skulle t.ex. börja stava mission och intention mishon respektive intenshon i stället!
Sammantaget får vi nog i allt väsentligt alltså leva med de anakronismer och den inkonsekvens som vår nuvarande svenska och engelska stavning medför. De gör det svårare för språkinlärare att tillägna sig främmande språk, men de är ofta alltför djupt rotade för att ändras, och de har också vissa fördelar. Den som tycker att vi borde stava både det svenska adjektivet lång och dess motsats kort med å eftersom de har samma vokal har helt klart en språkvetenskaplig poäng, men hen skulle nog kåmma till kårta om hen försökte genomföra förändringen!